KOSMOS SKÖNHET

  - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -    Stirrar på mina uppskurna armar.    Om jag bara inte sagt så till honom så skulle allt vara bra nu.   Tänk om.   Slagen kom så oväntat.   Jag tror min näsa knäcktes.   Vad jag däremot vet är att jag nu står helt själv, tom och kall under Stockholms ena gatlampa som bara ger mig en gnutta ljus, tillräckligt för att kunna visa såren och allt blod som nu koagulerat.   Jag vet också att min läpp är sprucken.    Kanske mitt hjärta är förstört för all framtid.    Vad vet jag.    Mina slitna converse syns inte längre för allt hagel som helt plötsligt kom.   Kyla.   Smärta.   Ångest.   Min ena lunga stannade hos honom.    Han tog den från mig.    Han visste att jag aldrig skulle klara mig med bara en lunga.   Den jag har är istället fylld av spikar, muttrar och skruvar.    Kanske lite julgransbarr med.   Vad vet jag.   Dunk dunk dunk.   Jo hjärtat funkar, men det är knappt.    Skakningarna vill inte upphöra.    Jag ger himeln en blick.   Den är fylld av stjärnor.    Stora, glänsande, glittrande, skinande.   Jag kommer inte på fler ord för dem.   Jo såklart.   De är problemfria.    Så jävla överproblemfria.   Det är som en stjärna öppnar sig och visar skönheten bakom sig.    Det som vi kallar rymden .    En körsång startas.   Kanske bara i mitt huvud.   Vad vet jag.   Den fyller mig med hopp och tro.   Nu saknas bara kärleken.   "Du är det finaste jag vet"    Mina ärrfyllda ben tar mig utan min vilja hem.    Hem till honom.    Hem till vårt liv.   Det liv som jag för en stund lämnade.   Som jag för en blinkning försvann ifrån.   Då jag stod under kosmos beskyddande vingar.       [text: jag] [foto: jag]