Kära sjukdom, you can hate but never brake me lixom. Du får gärna sticka men om du stannar får du lära dig att leva med mig.

Känns som någon pregat ner miljarders knivar i halsen på mig och sedan sytt ihop den så man inte kan svälja. Känns som jag missar hela livet nu, som att det springer förbi mig. Känns som jag är världens mest ensamma person. Känns som mitt liv tog slut igår. Eftersom det gör för ont för att svälja gör det att jag inte är hungrig. Kommer alltså ännu en gång gå ner allt för mycket i vikt och bli äckligt smal.  Körtelfeber mitt i stressperioden i skolan är fan inte så jävla kul. Fan pallar inte. Fml. Men ska inte klaga. Det kunde vart värre. Always look on the bright side of life. Men om jag är deppig ofta vet ni varför. Nu ska jag slicka på en glasspinne och läsa solo-tidning och tycka lite synd om mig själv. Sen ska jag blogga. Och plugga. Nu är det slut på min tråkiga bloggperiod. Punkt slut.