blodsand

Jag visste precis vad som skulle hända nu fastän det konstigt nog var min första gång trots min ålder.  De gick fram en efter en, så som jag minns det från alla filmer. Väl där framme lämnade de alla samma sak. Jag började tveka över min ”gåva” när jag såg hur stor och vacker högen hade blivit. Jag blundade och höll ett krampaktigt tag om det tunna brevet.  Nu var det min tur. Allas ögon var klistrade på mig. Visste de vem jag var eller var jag bara någon okänd kvinna?  Jag antog att det lutade mer åt det andra alternativet. Jag struntade i vilket.  Med tunga steg lämnade jag min trygga plats och kom för varje steg närmare det som jag fasat mest för. Jag var noga med att inte fälla några tårar, jag fick inte verka svag nu. Väl framme föste jag försiktigt undan några rosor och smekte sedan den kalla ytan. Det gick inte att hindra tåren som smugit sig fram när jag som minst anade det. Snabbt torkade jag bort den med min svarta tröjärm.  Med grumliga ögon såg jag fotot av honom. Som av en reflex drog jag mitt ena finger över hans vackra ansikte. Ett djupt andetag senare la jag brevet på kistan och rusade sedan bort. Bort från människorna. Bort från kyrkan. Men inte minst, bort från honom.    Martin.  Min kära Martin.  Främling?   Kära Martin,     Jag vet inte vad som hände   Eller om det var du som sände  Jag trodde att min hemlighet aldrig skulle visas  Vilken skam jag skulle få leva med isåfall  Det du skrev gjorde att känslan inom mig   för en gångs skull visat sig  Att du ens kunde skriva på det sättet…  Ty min skapare, hoppas han förlåter dig för dina synder     När jag såg den vita duvan flyga ner och sätta sig på min fönsterkarm visste jag att nu hade det min själ hänt  Jag insåg då att du inte längre fanns vid min sida   Men ack ja, om jag bara vetat vilka planer du börjat smida     Jag kunde aldrig för mitt liv kunnat tro vad som sedan hände  När flickebarnet stod där med nallebjörnen i sin lilla hand förstod jag att du inte var borta på riktigt  För jag hade aldrig kunnat ana att du skulle komma tillbaka i en annan kropp     Jag minns så väl när de la dig i min famn för första gången, så mjuk och liten du var      Varför var du tvungen att ge mig två stora överraskningar så tätt inpå att jag knappt hunnit smälta den första innan den andra kom?   Jag kan förstås inte klandra dig  Alla dina misstag du gjort under ditt korta liv speglar sig lite i mig     Om jag inte gjort som jag gjort hade kanske den vita duvan inte skickat mig samma signaler  Men man kan trots allt tänka att detta var ett tecken på att våran strid nu är över  Det måste vara så att jag under min kudde har en fyrklöver     Vila i frid      [text: jag] [bild: kan ni nog gissa ;) ]