Ett utdrag ur min dagbok

"Det har kommit ett antal flyktingar som har fått bosätta sig här där jag bor, bara någon kilometer bort. Jag har inte tänkt så mycket på dem tidigare, givetvis har jag haft medlidande för allt det som de fått gå igenom, men jag har ändå inte funderat så mycket mer på dem. Det var först en dag när jag var på väg hem från skolan som det klarnade för mig att det faktiskt finns människor i min närhet som fått fly för sina liv. Jag satt tillsammans med en av mina bästa kompisar på bussen när några utav dessa människor hoppade på. Först kom det in en kvinna, kanske i 60 års åldern, efter henne kom en yngre man jag skulle tippa att han var runt 30 år och efter honom kom en kvinna in, hon hade ett barn i sin famn. Det var när hon kom in med detta lilla oskyldiga liv i bussen som det brast för mig, det var då jag fattade att världen är totalt ur balans. Tänk att dessa två föräldrar med någon som jag tror var en far- eller morförälder har fått ta med sig ett barn, ett barn som inte förstår något av det som händer hemma och som tvingas slitas från sitt hem för att fly. Fly på grund av att andra människor inte kan hantera sig själva och tror att de kan ta all makt genom att utsätta vissa människor för hemska saker som får hemska konsekvenser och sedan ta ifrån dem deras hem, deras land och liv. Att slita barn från sina föräldrar, att ta allt vad människor äger och att tvinga människor att lämna allt de har. Är det okej?" Jag satt och läste igenom min dagbok för ett tag sedan. Min tidigare öppna dagbok där jag delade mina tankar, funderingar och känslor. Idag är denna bok stängd och kan endast läsas av mig och det var precis vad jag gjorde för några dar sedan. Läste igenom den och reflekterade över de tankar och funderingar jag lagt tid på att skriva ned. Och jag fastnade vid detta, som jag då kallade för "Barn är oskyldiga". Detta skrev jag den 2a Januari 2016 och jag minns fortfarande pojkens klara bruna ögon då han blev buren in på bussen. Jag minns så tydligt hur jag kände mig när jag såg dessa människor stiga på bussen, det var på något vis som att allt blev så verkligt, just i den sekunden. Jag förstod där och då hur verklig flyktingströmmen är. Det blev så påtagligt att dessa människor tvingats lämna allt de äger och har för att söka trygghet och skydd i ett land så långt ifrån deras eget. Det var flera gånger efter detta som jag satt på bussen och mötte just denna lilla pojkens blick. Hans blyga, försiktiga, men ändå så livliga blick - en sådan blick bara ett barn kan ha. Jag minns att jag ofta kom på mig själv sittandes på bussen och bara titta på detta lilla liv. Det lilla lilla liv som bara hade börjat. Jag var sexton vid detta tillfället och jag vet att jag under de sexton åren aldrig hade fått uppleva den rädsla och ovisshet som detta lilla barn, kanske två-tre år gammal, redan hade tvingats göra.  Min kompis mamma engagerade sig under denna tid flitigt i arbetet för att integrera dessa familjer och barn i vårt samhälle. Det bildades grupper av flera olika slag för att hjälpa dem både att knyta kontakter och för att sysselsätta dem om dagarna. Det fanns grupper för barnen där de fick chansen att "leka av sig", rita, hoppa hage, leka med dockor eller bilar, sånt som barn gör och som barn vill göra. Med det som de bar med sig i bagaget kunde man få höra riktigt hemska historier berättas eller målas på papper. Blod, vapen och fula ord var deras vardag. Och jag minns särskilt när jag fick en historia berättad för mig om just ett av dessa barn. Det var ett av barnen som varit utomhus och lekt när det var "grupp-tid". Det var en liten flicka, jag vet inte hur gammal hon var, men hon gammal nog att minnas och förstå vad det var hon växt upp med och fått fly från. Denna flicka hade varit ute och lekt som vilket barn som helst, och plötsligt hade hon börjat skrika och gråta. De som tagit på sig ansvaret att leka med barnen kunde inte förstå varför flickan plötsligt blev så ledsen och rädd. Men när hon fått förklara visade sig att hon blivit livrädd för ett flygplan som flugit över dem på himlen. Ett flygplan som var flera tusen meter över marken. Men där denna flicka växte upp var det inte charterplan på väg till fina semesterställen som flög bland molnen. I hennes land var det militära flygplan, krigsflygplan, som seglade över dem. Hon var uppvuxen på en plats där flygplan bombade och sköt, på en plats där barnen inte förundrades över maskinerna långt upp i himlen, utan i ett land där barnen sprang för sina liv när de hörde mullret i luften ovanför dem.  Idag när jag läste igenom det jag skrivit för dryga två år sedan kan jag inte sluta minnas pojken med de bruna ögonen och flickan som var så rädd för flygplanen. Jag är uppvuxen i och lever i ett land där trygghet är ett ledord. Barn som växer upp här behöver aldrig någonsin vara rädda för flygplanen 10.000 meter ovanför deras huvuden, de behöver aldrig fly för sina liv när de hör mullret långt borta. Nej, barn som föds och växer upp här, föds i trygghet, LEVER i trygghet. Jag kan inte låta bli att fundera över och undra hur det är med dessa barn idag. Jag undrar om pojken fått sina första år berättade för sig och om flickan kan se ett flygplan utan att försöka fly. Jag undrar om dessa barn precis som de barn som föds här, känner sig trygga i sitt hem. Känner sig trygga när de kommer till dagis eller skolan. Jag undrar om de kan gå ut med sina föräldrar utan att behöva oroa sig över krig och elände.  Jag hoppas verkligen att dessa barn får en fortsatt uppväxt lika trygg som jag fått min. Jag önskar med allt jag äger och allt jag har att dessa barn ska få växa upp och åldras här, att de sedan ska kunna få bygga ett "riktigt" och "värdigt" liv här. Jag önskar att deras barn ska få växa upp i en trygg miljö där krig aldrig ska behöva vara en del av livet. Jag önskar att de lika länge som jag fick, ska få vara ovetandes om alla fruktansvärda konflikter runt om i världen. Jag ber med hela mitt hjärta att alla dessa sårade och svaga människor ska få chansen till ett nytt liv, lika tryggt som mitt, här i vårt land. Jag ber att vårt land ska få bli även deras frizon.  Vi som har det bra, vi som aldrig behöver vara rädda, vi kanske borde passa på att vara tacksamma över det trygga liv vi fått. Ta hand om varandra och glöm inte bort er själva!Kram