Alone but not alone

Ensam men inte ensam. Ni vet när man är på en plats med hur mycket människor som helst. När man sitter på en konsert, står på en flygplats eller står på plattan i Stockholm. Människor rör sig runt omkring dig oavsett åt vilket håll du tittar. Om du vänder dig till höger finns det människor, om du vänder dig till vänster finns det människor, om du tittar rakt fram ser du människor och lika så om du vänder dig och tittar bakom dig, där finns det också människor. Trots alla dessa människor som rör sig runt dig kan du känna dig ensam. Helt och hållet ensam. Du kan känna dig fullständigt utestängd från omvärlden. Där står du på tunnelbanan i Stockholm och känner dig helt ensam trots att stressade människor omsluter dig på alla sidor. Där sitter du i mitten av globen och känner dig helt ensam trots att du har människor både till höger, vänster, framför, bakom och över dig. Där står går du på Göteborgs mest kända shoppinggata och trots att människor går förbi dig, snabbt som långsamt känner du dig ensam. Världen är så stor men den känns så liten, människorna är så många men de känns så få, livet är så nära men det känns så långt bort. Du befinner dig helt själv i din helt egna tillvaro och ingen, INGEN, kan komma åt de känslor du bär på innanför bröstkorgen, eller de tankar som finns inlåsta i ditt huvud. Ingen vet vad du tänker, ingen vet vad du känner, ingen vet vad som vilar på dina axlar, ingen vet vad ditt hjärta slår för, ingen vet vad du går igenom. Ingen vet hur ensamt det känns att stå där på plattan och bara se ut över alla människor. Ingen vet hur ensamt det känns att stå på tunnelbanestationen och se människor som stressar förbi till höger och vänster. Ingen vet hur ensamt det känns att gå på Göteborgs shoppinggata där omgivningen ständigt är i rörelse, när du känner dig så långt bort från verkligheten att du nästan glömt vad som är verklighet och dröm. Vad som är sant och lögn och vad som är rätt och fel. Jag vet inte om du kan relatera men jag kan. Känslan av ensamhet kan vara den mest fruktansvärda känsla som existerar. När det känns som att ingen ser dig, som att ingen lägger märke till att du finns där. Den känsla du kan känna när du står mitt i en folksamling, men du ändå känner dig så långt ifrån människorna runt omkring dig, det är ingen uppskattad känsla och ingenting man vill uppleva. Trots detta tror jag att de flesta av oss någon gång varit med om precis just detta.  Ibland handlar endast om osäkerheten i dig själv, när du inte vet vad du vill, vem du är eller vad du står för. Det är lätt att känna sig ensam när man inte verkar känna eller förstå sig själv. När man ständigt funderar på vilken typ av människa man är och vad jag, lilla jag, är för något för världen. Världen är stor och man kan lätt känna sig liten och bortglömd  i all livets stress. För trots att våra tankar ibland stannar upp och tuggar på samma ställe så fortsätter tiden att gå. Klockan väntar inte på att vi ska upptäcka och förstå vilka vi är, klockan tickar på i precis samma takt och tar ingen hänsyn till att vi känner oss ensamma och bortglömda ibland.  En annan gång kanske det är tankar eller bördor som stänger dig ute från omvärlden. Dina egna tankar kanske stänger dig inne i din kropp. Du känner dig tom och ensam på samma gång, du är bunden i en kropp ingen annan kan rädda dig ifrån. Du är bunden till tankar som talar om för dig vad du kan och inte kan göra, du är bunden till tankar som låter styra ditt liv och de val du gör. Du är bunden till tankar som talar om för dig vem du är eller inte är. Dessa kan få dig att känna dig annorlunda, otillräcklig  och för olik de människor som finns i din närhet och trots att de finns där så nära så känner du dig ändå helt ensam. Det behöver inte alltid vara du själv som påverkar känslan av ensamhet, ibland kanske det handlar om att andra människor lämnar dig ensam och bortglömd. Kanske med flit, kanske inte. Men känslan i ditt bröst är densamma oavsett, och den känslan biter sig fast och kan sitta kvar under långa tider. Denna ensamhet kanske är den mest påtagliga och den som känns starkast. Att gå ensam till maten, att sitta ensam i klassrummet, att vara den som aldrig blir tillfrågad, att vara den som glöms bort - det är ingen enkelt hanterbar känsla. Trots att alla klasskompisar sitter runt dig i klassrummet och trots att det är fullt av människor i matsalen är den ensamhet man känner innanför bröstet så påtaglig. Man känner sig oönskad och "fel". Det känns som att du gjort något fel, gör något fel, hela tiden gång på gång. Var gång du går till matsalen ensam hittar du på en förklaring som för dig själv låter rimlig. Men vet du en sak? Det finns inga rimliga förklaringar, det finns ingen okej förklaring. För det är inte okej att behöva gå ensam till maten, att alltid vara den som tvingas sitta ensam i klassrummet, att alltid vara den enda som inte blir tillfrågad eller vara den som människor runt omkring ständigt glömmer bort.  Det är aldrig okej att behöva känna sig så ensam. Som sagt, ensamhet är en vidrig känsla och ingen förtjänar att kännas sig så. Ingen är värd att ständigt gå och bära på oro, osäkerhet eller tankar som får en att känna sig helt och hållet oönskad eller bortglömd. Om det så gäller dig själv och dina egna tankar eller om det handlar om vad andra säger till dig. Lika fel som att någon i klassen stänger dig ute, lika fel är det att stänga ute dig själv. Att låta bördor och tankar, osäkerhet och oro, ångest och skam ta över vem du är och stänga dig ute från att leva ditt liv. Det är lika fel att känna dig bunden till dina egna tankar som att känna dig bunden till det som andra människor säger till dig. När du låter tankar och osäkerhet få dig att känna dig ensam trots att du befinner dig i folkmassor där antalet inte är räknebart - då mobbar du sig själv. Då stänger du ute och trycker ner dig lika på samma sätt som dina kompisar gör när de inte tillfrågar dig eller går med dig till maten. Då är du precis lika mycket din egen fiende som dem är.  Hörni, med detta sagt vill jag att ni ska veta: NI är värda ALL kärlek, ALL närhet och ALL kraft. Ni ska aldrig någonsin acceptera att någon annan eller er själv stänger er ute, trycker ner er eller lämnar er ensamma. Ni är människor, och vet ni vad det bästa med det är? - Ni har rätt till liv, ni har rätt till lika en behandling och ni är alla lika mycket värda!Tänk på detta och lev rättvist, både gentemot er själva och andra.Jag kände att detta ligger mig så varmt om hjärtat och att jag ville dela några tankar kring detta ämne då jag anser att det faktiskt är väldigt viktigt att vi är medvetna om vad vi kan utsätta både oss själva och andra för. Ta nu hand om varandra och sprid en himla massa kärlek till omvärlden!! Tusen kramar! <3