DÅ VAR DET MÅNDAG IGEN!

Måndagen är här och snart är den över, det är lite vardagslycka ändå! Att den snart är över alltså. Jag brukar ofta vara på dåligt humör på måndagar men idag har jag faktiskt lyckats hålla humöret uppe rätt så bra, på förmiddagen iallafall. Måndag betyder ju även sprint med Sofia på gymmet och det är ett så svettigt och jobbigt pass. Nu ligger jag i soffan med gott samvete och snart är klockan så pass att jag får gå och sova. Skönt!Jag har blivit så usel på att uppdatera bloggen. Tycker nog själv att jag inte har något intressant att skriva så därför låter jag bli. Vet inte ens om det är någon som läser här..! Kanske någon enstaka. Jag tycker att det är mysigt att skriva ibland iallafall så jag fortsätter nog. Jag minns när jag startade bloggen. Då när Simon var sjuk. Det började faktiskt med att jag hade köpt ett litet anteckningsblock på Ica där jag skrev ner vad vi gjorde på sjukhuset. Jag skrev om Simons mediciner, hans behandlingar, provtagningar och vilka som hade hälsat på oss. Sen var det så många nära och kära som skrev till oss varje dag och frågade hur det gick för Simon. Av omtanke och kärlek. Det tog lite för mycket tid att hela tiden hålla alla uppdaterade så då startade jag bloggen. Simpa tyckte att det var en mycket bra idé. Sen var det så många fina människor som varken kände mig eller Simon, men som ändå brydde sig, som hörde av sig och skrev att de hade läst och att de tänkte på oss. Fint! Sen började jag även skriva här för att vi en dag skulle kunna titta tillbaka på Simons resa och på sjukdomstiden och  säga något i stil med "jävlar vilken tuff tid det var, men vi klarade det". Sen skulle Simon knyta näven och höja den i luften. Livet blir inte alltid så som man tänkt och vill. Jag sörjer Simon varenda dag och det är bitvis ett helvete på jorden utan honom. Alltid saknad, aldrig glömd.Nu går jag nog och lägger mig. Först en liten promenad med min fina Lycke. Min och Simons Lycke.