2016-08-10

Idag är det två år sedan Simon somnade in. Två hela år har gått. Jag kan inte sluta tänka tillbaka till den 8e augusti 2014, den värsta dagen i mitt liv. För en gångs skull kan jag inte uttrycka mig i ord, för jag vet inte om det finns ord som rättvist förklarar det jag kände den natten innan Simon dog, timmarna innan, morgonen och dagen efter. När han dog stod tiden stilla. Tid och rum fanns inte längre. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Luften gick ur. Det mirakel som vi hade väntat på kom inte.En sak vet jag iallafall. I samma sekund som han inte orkade kämpa längre så försvann våran Simon från Huddinge sjukhus. Han var inte där längre, det syntes i hans ögon. Han är inte borta bara för det. Han är här runt omkring oss och tittar till oss så att vi mår bra. Ibland visar han sig genom olika små tecken och det gör mig lugn. Det här är sorgens dag. Simon är saknad men i ljust minne bevarad hos så många människor. Vi ska inte glömma.Kärlek