MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
Hej! Det är som sagt en hel del av er som ville höra min förlossnings berättelse så tänkte att det var dags nu.. Men vill bara varna om det är någon av er som är rädd för att föda redan nu ska ni nog inte läsa detta för jag hade ingen lätt förlossning! Och jag vill inte skrämma er men här är jag brutalt ärlig i allt som hände och hur det var för mig. Det är ju olika för alla, men för mig var hela processen för jävlig om jag ska vara ärlig, men som sagt alla har ju olika erfarenheter.. Och jag fick världens finaste Theo som är frisk och det är allt som räknas i slutändan! Det började med att vi åkte in den 13e april för att sätta igång mig vilket vi hade bestämt några dagar innan så att Niklas säkert kunde vara med vid födseln och inte var iväg på match. Vid 11 tiden på morgonen så fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna, jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket.. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite mer så dom sa att det funkade jätte bra och trodde det skulle bli en snabb förlossning (men så fel de hade!) När yttligare någon timme hade gått så kom dom och spräckte vattnet på mig och då visade det sig att Theo hade bajsat i fostervattnet, så dom blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt, så dom sa till mig att så fort han är ute så kommer det finnas flera doktorer här som måste ta han och kolla så det inte hade hänt, vilket kändes rätt jobbigt! Dom försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om dom har svalt avföring! Nu började det göra riktigt ont så dom kom in och skulle ge mig epidural, men något gick väldigt fel, vet inte om jag fick en allergisk reaktion eller något för jag blev total förlamad från höfterna och ner, benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betong klumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande ALLA värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt och känslan att dom inte kunde göra något för att göra det bättre var hemsk. Dom sa att dom skulle göra ett nytt försök med epiduralen och göra om den, vilket misslyckades IGEN, och samma sak hände... Nu hade det nästan gått ett dygn.. Dom kom och kollade om jag kunde vara redo för att pusha och det var jag för jag hade öppnat mig 10 cm. Så jag började att pusha.. jag pushade i kanske 2-3 timmar men det gick inte, då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan så det skulle inte gå att få ut honom så jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde vända sig tillrätta igen.. Det gjorde så fruktansvärt ont vid detta laget att jag inte visste vad jag skulle ta vägen, jag hade dödstankar i huvudet vid detta tillfället. Jag är så tacksam att Niklas och mamma var där, det hade aldrig gått annars! Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig själv för Theos hjärtrytm var inte så bra när jag låg på vissa sätt.. Efter ett bra tag kollade dom igen och då hade han äntligen vänt sig tillrätta, värkarna var helt obeskrivliga just nu så det var dags att försöka pusha igen, vilket vi gjorde i nog en timme eller kanske mer, hade helt tappat tidsuppfattning vid det laget. Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av läkaren sa att det inte kändes som att han skulle komma ut naturlig väg och han måste ut nu så snart som möjligt, så hon föreslog att vi borde göra kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt så dom sa att dom kunde försöka en sista gång med en forcep (typ dragkrok) för att få ut han samtidigt som jag pushade, men om inte det funkade så skulle det bli kejsarsnitt. Jag har aldrig varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv, hela min styrka i hela kroppen som jag hade kvar just då la jag på min vilja att få ut honom. Och efter jag vet inte hur länge efter att jag pushat och dom drog, efter en sista push den 14/4-2014 klockan 3:33pm så kom han äntligen ut. Dom tog iväg han direkt till ett litet skötbord bak i rummet, jag typ total kollapsade då, kändes som jag hade kört ett maraton lopp som tog 30 timmar! Jag kom ihåg att jag tänkte att det var konstigt för att jag hörde inget skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro mellan han och mamma som kollade lite oroligt på varandra.. Men jag var så slut i hela kroppen och huvudet att jag knappt fattade vart jag var vid det tillfället. Men efter ett tag när dom hållt på med honom hörde man ett litet tjut, vilken lättnad! Han hade inte andats just när han kom ut,. men dom sög ut mun och näsa och fick andnigen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom äntligen till mig<3 v="" rldens="" finaste="" var="" han="" jag="" och="" niklas="" bara="" stirrade="" p="" ett="" litet="" tag=""> Men det var inte länge jag fick ha honom, han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I tre dygn fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!Under dom dygnen var jag mest orolig och hade ont ville bara vara med han och se till att han blev bra! Jag förlorade väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt under hela denna långa förlossning så jag kunde inte gå på en vecka.. Det är först nu som jag faktiskt börjar bli bättre på riktigt och känna mig lite som mig själv igen. Och att det läkt sig bra! Men allt som betyder något är att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Men hoppas att jag aldrig behöver uppleva samma process igen! -Elina