Flickan med sorg

Idag har jag suttit och tänkt tillbaka på mitt förflutna och insåg hur mycket jag utvecklats som person. Hur mycket jag upplevt. Både sorg och glädje. Det är helt fantastisk men samtidigt jäkla tragiskt. Alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring. Ibland kan förändring vara till det goda, ibland inte.   I skolan pratade vi om grupperingar. Det låter ganska tragiskt egentligen. Att alla har någonstans de ska vara, en plats där de hör hemma. För mig låter det inte som frihet. Att direkt se på någon i vilken grupp de hör hemma. -Åh vilken pundare. Då känner jag. Var hör jag hemma. Om det nu är så att alla har en plats att vara. Är jag A:barnet, knappast, fjortisen, pundaren? Hur ser folk på mig. Ser de ner eller upp på mig. Är jag den personen jag vill vara? Är jag tillräcklig? Tänk hur mycket press vi unga egentligen har på oss. Allt vi är med om. Allt vi missar. Att inte känna sig tillräcklig. Att känna sig hur bra som helst.    Personer som inspirerar mig mest är de som hittat sig själva. De som vet vad de vill. De som är säkra i sig själva. De som hittat sin stil, sin personlighet. Jag önskar jag var sån.    Hon ställde sig på räcket och hoppade / Flickan med sorg