Förlossningsberättelse

Hej nästan 6 månader senare! Tänkte ta tag i att äntligen skriva ner min berättelse om hur min förlossning gick till.  Kommer ihåg det mesta av mina dagar på BB som en overklig, läskig, spännande pånyttfödelse, och jag kan ännu idag sakna alla fina underbara människor som tog hand om mig och min familj på Danderyds sjukhus. Och jag kan verkligen rekommendera BB-stockholm till er som går i funderingar  kring vilket sjukhus ni vill föda på.  Jag hade bestämt mig innan för att försöka skriva ner så mycket av vår vistelse på sjuhuset som möjligt, och detta är vad jag skrivit: "Klockan är 10:46 och jag vaknade lite innan 10. Har precis tagit ett bad och känner mig ganska overklig. Som att jag kommer att vakna upp ur en dröm vilken sekund som helst! Idag kanske du kommer tänker jag samtidigt som jag flyter omkring i det skumfyllda badet" Haha! Inte mycket alls. Men nu såhär i efterhand tycker jag att min lilla ynkliga text var ganska poetisk. Mina sista timmar som ensam.  Verkligheten var sån att jag var alldeles för chockad för att kunna skriva något mer än så. För efter att jag skrev det där så klädde jag på mig, sminkade mig lite, och åkte raka vägen till förlossningen.  ------------------------------------------------------------------------------------------------- Jag hade såklart inte börjat få värkar, men då jag mått så himla dåligt under min graviditet, och då jag var så himla rädd för att föda, hade jag redan ringt in två dagar innan, hulkande och hysterisk och sagt att jag inte orkade längre. Barnmorskorna jag pratade med var inte helt samarbetsvilliga utan de ville att jag skulle vänta ut det tills värkarna började. Men som tur var hade jag redan gått på Aurorasamtal hos den barnmorska som senare skulle vara med på min förlossning, och efter många om och men läste de andra min journal och sa att jag fick komma in om det skulle kännas tryggare.  Tyvärr var alla rum fulla, och det enda jag skulle få göra där, var att få ett litet "väntrum" där jag skulle få vara tills de hade tid med mig. Och eftersom att jag inte ens hade börjat få värkar skulle jag hamna på väntelista för att få bli igångsatt. Så deras råd var att försöka vänta tills efter helgen och se hur jag kände mig då. Just då ville jag bara dö kändes det som. Men Isper lugnade ner mig och vi bestämde oss för att vänta tills på måndagen och bara försöka ta det lugnt under helgen med filmer och mysande istället.  Lördag kom. Jag klarade bara en dag, och de sa att det var fullt nu med, men att jag fick komma ändå, eller komma på söndag morgon. De sa att jag nog hellre skulle vilja vara hemma än att vänta en hel natt på ett sjukhus utan något att göra. Jag suckade och kramade Isper en massa, sen tog jag lördagen för att förbereda mig istället.  Söndag kom. Det kändes inte verkligt, jag var helt lugn och inte det minsta nervös. Mest för att jag till 99% trodde att jag antingen skulle få åka hem, eller att det skulle ta flera dagar för värkarna att komma igång. Lite visste jag, att jag skulle få träffa min son samma dag bara några timmar senare.  Vi sätter oss i bilen, jag äter en yoghurt med banansmak som jag tagit med mig. Ber Isper filma oss, och att han ska ställa en massa frågor till mig så att jag ska komma ihåg allt sen. Vi kommer fram och får ett tillfälligt rum där de kollar mina värkar och frågar oss vilken saft vi vill ha. Fläder svarar vi. Vädret är soligt. Kommer på mig själv med att tänka att det skulle vara fint att berätta för honom att han kom på den första riktigt soliga dagen på året. Min son. Så overkligt att jag ska bli mamma. Får en infart, och svimmar nästan. Nålar är det värsta jag vet. Nu kommer äntligen min barnmorska. Varma, snälla underbara Caroline som känns som en extramamma. Nu känns allt lättare. Vi börjar prata om att sätta igång mig och en läkare kommer in. Eftersom jag redan är öppen 2 centimeter tycker läkaren att ballongvidgning är det bästa alternativet.  De tar in mig i förlossingsrummet och jag vill bara åka hem och gömma mig under täcket och inte föda längre. Jag ångrar mig och Caroline märker att jag börjar må dåligt. Ska det vara såhär hemskt att föda barn tänker jag. Sedan pratar vi lite om hur jag känner och vi kommer överens om att en igångsättning skulle vara alldeles för psykiskt påfrestande. Det blir ett halvt planerat kejsarsnitt, och det känns som att jag förlorat något inom mig på något sätt. Jag är feg. Och jag kommer inte att få uppleva essensen av vad det innebär att få vara kvinna. Men jag är såklart lättad.  Eftersom att mitt kejsarsnitt inte är akut, kommer vi att få vänta ett tag, men att det kan ske närsomhelst mellan två timmar från nu fram tills 6 på morgonen. Troligast kommer det ske morgonen efter säger Caroline och vi förbereder oss på rummet med serier och godis. Nu har vi fått vårt rum som vi kommer ha under resten av vistelsen.  På rummet finns en liten upphöjd plastvagga, och däri ligger en liten mössa, några blöjor, och en filt. Jag kommer att få hålla min son om några timmar tänker jag medans jag tar upp och studerar den lilla mössan som på en sekund blivit den viktigaste mössan i världen.  Helt plötsligt, ungefär en timme senare kommer Caroline halvspringandes in. De har fått en öppning nere på operationen och jag måste hoppa in i duschen och klä på mig sjukhusrocken och strumporna med en gång. Isper måste ta på sig sin overall. För om en kvart ska jag ligga på bordet.  Vi går tillsammans ner. Jag, Isper, Caroline och en annan barnmorska som hjälper oss att dra min säng. Isper drar den lilla vaggan som han senare ska åka upp i.  Väl nere möts vi av 5-6 sköterskor som väntat på oss. Jag får lägga mig på sängen och sköterskorna säger att nu är det dags att träffa vår son. Känslan kan bara beskrivas som drömlik. Jag blir till en åskådare av min egen förlossning, och hör hur alla sköterskor gör iordning allt för säkert tionde gången den dagen. Men för mig är allt nytt. Det är nu jag också ska födas på nytt.  Narkosläkaren kommer, och berättar med lugn, van röst att jag ska få en ryggmärgsbedövning. Jag får en kall penna i ryggen och rycker till. För en nålrädd är det här nog det värsta man kan uppleva. Först får jag en lokalbedövning som svider till lite. Och sen ber han mig kröka ryggen som en rädd katt. Jag känner hur han kommer åt mina nerver, för det ilar och mitt ben rycker okontrollerat. Han märker knappt av mig och säger snabbt att det är normalt. Allt är så metodiskt. Så kliniskt. Isper sitter och håller min ena hand hårt och den andra håller en sköterska i. Men hon finns inte ens. Ser bara Isper.  Nu testar dem om bedövningen sitter. Så de drar en bomullstuss fuktad med alkohol på min mage och ber mig säga till när jag känner att det blir kallt. Vid nyckelbenet säger jag till och läkaren förklarar att smärta och kyla har samma receptorer så om jag inte känner kylan är jag bedövad. För att vara extra säkra nyper de mig hårt med en pincett men jag känner inget.  De frågar om vi vill ha musik på, eller om vi föredrar att ha det tyst. Musik säger vi och de sätter på en spellista, och NeYo:s Because of you börjar spelas i rummet. Läkaren, en rysk äldre kvinna med eldrött hår kommer in och klappar mig på armen och säger snällt att hon ska börja. Ett grönt skynke höjs upp mellan oss och dom slutar prata. Känner hur läkaren drar i mig och hela jag rycks fram och tillbaka. Tittar på det gröna skynket och ser en massa siluetter. Och helt plötsligt stänker det upp blod. Mitt blod tänker jag. från ett stort öppet hål i min mage. Känner mig yr, och jag ser hur 3 stycken personer hjälps åt att hoppa och samtidigt trycka på min mage för att få ut min son. Det blir stilla, och jag känner hur något tungt läggs på mitt lår. Sedan hörs ett litet gny. Och redan då vet jag att jag är hans för evigt.  Sköterskorna för bort honom till ett rum bredvid, och jag minns snabbt att Caroline sa att de skulle göra så om något inte var som det skulle.  De tar med sig Isper och jag blir liggandes själv. Efter ett tag kommer Caroline och jag hör hennes röst långt, långt borta säga att han inte andas men att de kommer att hjälpa honom och att jag inte ska oroa mig. Allt går för fort och jag hinner inte ens bli orolig innan illamåendet kommer som ett knytnävsslag och jag måste spy. Sen känns det som att jag har en tung sten på bröstet, för jag kan inte andas.  Jag säger till och narkosläkaren säger att det bara känns så eftersom att de ytliga andningsmusklerna är bedövade. När jag sen ska spy går det inte. Tänk känslan av att vilja hulka upp allt men det inte händer något. Jag bara låter, och inget händer. Nu dör jag tänker jag. Får något mot illamåendet, och så fort det verkat blir jag utrullad till rummet där min son väntar.  Han läggs på mitt bröst och allt snurrar. Men jag håller mig stark för honom. Det första jag tänker är att han ser ut som min bror, och han känns inte verklig. För allt har gått för snabbt. Jag har inte hunnit landa. Klockan 18:50 blir jag inrullad på operationsrummet , och klockan 19:01 föds han. Han hade inte andats på 4 minuter berättar dom senare på uppvaket. Där ligger vi, han och jag tills bedövningen släppt och vi blir upprullade på rummet.  Det är den närmaste relationen du någonsin kommer ha med någon, men det är ändå en helt främmande liten varelse som blir upplagd på bröstet. Och inget i världen kommer att kännas mäktigare och läskigare än det. Och efter att jag lugnar ner mig lite och verkligen ser min son för första gången känner jag hur min själ blir ett med hans. Och allt jag oroat mig för, allt det jobbiga som var under graviditeten bara försvinner. De närmsta dagarna blir de jobbigaste och vackraste i mitt liv. Jag har så ont efter operationen att jag inte kan resa mig upp på nästan två dagar, så jag kan inte hålla Phoenix ordentligt, jag kan inte vara med och byta blöja, eller ens gå på toa. Amningen funkar inte heller och allt jag gör känns bara fel. Personalen kommer in ett flertal gånger varje dygn för att väga, mäta och ta en massa värden på Phoenix. Såhär svårt har det nog ingen annan tänker jag och känner mig helt värdelös. Barnmorskorna verkar inte bry sig om hur osäker jag känner mig. Men såhär i efterhand förstår jag att alla mammor kände som jag. Allt det läskiga och okända jag gick igenom var bara det som man skulle gå igenom. Och jag utvecklades mer som person på de här 4 dagarna jag var på BB än vad jag gjort genom hela mitt liv hittills. Jag blev en mamma helt enkelt.  Kejsarsnittet var det värsta och samtidigt häftigaste jag varit med om. Men om jag fick välja igen hade jag aldrig gjort om det. Jag missade så mycket i början, och trots att jag bara ville sova och läka var jag tvungen att bära och ta hand om ett nyfött barn. Allt gjorde ont. Att skratta, att röra sig, och att andas ordentligt. Först efter 4 veckor kände jag mig redo att ta hand om min son ordentligt. Nu vill jag inte skrämma någon som planerar eller kanske måste gå igenom ett kejsarsnitt för alla är så olika. Men för mig var det en hemsk upplevelse, samtidigt som jag kände mig berövad känslan av att få föda naturligt. Men jag har också läst andras berättelser och de hade inte alls samma problem som jag. Min förlossning var blodig, läskig och alldeles underbar på sitt egna sätt, och jag blev en annan människa efter att jag kom hem. Jag lärde mig vad kärlek verkligen är, både gentemot min son, men också gentemot Isper. Jag håller fortfarande på att lära känna den personen jag nu blivit, en person jag äntligen respekterar och beundrar. För jag har gått igenom något som jag aldrig trodde jag skulle klara. Och jag är inte alls feg som valde kejsarsnitt. Jag är modig. Jag är en kvinna. Och jag är en mamma, världens lyckligaste mamma.