ångesten

Det var längesen jag kände den nu. Ångesten. Men idag sa den hej och att jag aldrig skulle glömma den så det är bäst jag inte gör det. Glad att det var längesen vi sågs men ledsen att behöva se den igen. Eller känna den. Har gråtit men vet inte varför och det är sån konstig känsla. Vem läcker utan att veta varför. Känns otroligt konstigt om ni frågar mig. Ibland glömmer jag att jag är lika dödlig som vem som helst men då blir jag påmind om det. Kommer säkert gråta lite till innan jag somnar idag men när jag vaknar imorgon kommer ångesten vara borta. Så är det alltid. Ibland måste man bara explodera för att bli färgglada fyrverkerier. Tar tillfälle i akt och redigera manus där huvudkaraktären också lever med ångest. Fast hon är värre, det vågar jag ändå erkänna. Ändå skönt att veta det. Då kan jag andas lättare.