Psykisk ohälsa

Jag har efter min helg i Barcelona med Medtronic-teamet funderat otroligt mycket på det här med psykisk ohälsa. Eller den biten som inte är allt för vanlig att den tas upp bland oss diabetiker men även diabetiker och läkare/sjuksköterska. Vi fick under helgen en föreläsning av en kvinna som tog upp det här med känslor. Den del av oss med en kronisk sjukdom som inte visar sig på vårt yttre utan den delen som sker inom oss. Och en viktig bit som jag tänkte prata om nu är hur jag gör för att hålla motivationen uppe. Varje dag, eller i alla fall som en stadig grund. För mina dagar är inte en dans på rosor med min sjukdom. Jag har haft Diabetes typ 1 i ca 14 år. Det är för många en j*vla massa år och för andra inte alls lång tid. Jag har sedan start haft en inställning om att tar jag inte mina spurtor varje dag kommer jag må dåligt. Och ett högt och ostabilt blodsocker får min kropp att känna sig mer eller mindre rutten. Jag får ingen energi, jag blir sur, det visar sig inte bara från insidan utan mitt yttre påverkas också. Grådassig hy, trötta ögon, svullen etc. Jag tar alltså min sjukdom på blodigt allvar. Jag vet inte hur er första period var när just ni fick diagnosen men mitt första intryck från både läkare och sjuksköterskor var att, sköter jag mig inte kommer jag få komplikationer senare i livet som jag senare kommer att ångra. Ångra att jag inte skötte mina värden från start. Frågan ovan fick jag för några dagar sedan och jag har verkligen grubblat och funderat ut ett bra svar. Jag har tyvärr inte kommit fram till en lösning. Det är här som vi måste hålla ihop. När sjukhuset inte ger den hjälp som varje individ behöver. Även om jag anser att varje individ behöver den hjälp som behövs. En hjälpande hand om det är så att man ber om det. Jag har också en s.k. tidsbrist i min vardag. Jag lägger ner mycket energi på både jobb och jobb. Kommer hem sent på vardagarna vilket resulterar i en kost som inte är lagad från grunden. Ett socialt liv som knappt existerar längre och en stress som påverkar mitt psyke mer än vad jag vill inse själv. Men om det är så att jag vill göra det jag tycker är roligt och fortsätta med det så finns det ingen utväg för mig att skippa diabetes-delen. Skulle jag skippa att hålla en bra blodsockernivå vet jag att den tid som jag lägger ner på det jag tycker är roligt i min vardag, kommer jag inte ha tid för just det. Det handlar mer om prioriteringar. Är det nu så att du, Emelie, vill fortsätta med ditt stora intresse (bilar) så måste du acceptera den risk som finns att du kan bli av med körkortet om du inte tar hand om din hälsa, din diabetes. För är det så att det betyder så otroligt mycket för dig måste du se faran med att bli av med körkortet om du inte fixar att ta hand om dina blodsockervärden. Om inte så kommer det resultera i en ökad risk för komplikationer senare i livet. För att gå runt med ett sämre HbA1c en längre period ökar riskerna. Ett högt blodsocker ibland är såklart inte "farligt". Men under en längre period kan det betyda att du blir av med ditt stora intresse och en ångerfull framtid där du ångrar dig. En ånger om att du önskade att du hade insett faran tidigare. För, hälsan går före allt annat. Det går före vilket drömjobb som helst. Eller vilket erbjudande som kommer. Brukar ni prata med familj/vänner/bekanta om hur du mår på insidan? Jag själv är oerhört dålig på det men efter Barcelona har jag blivit lite mer öppen. Öppen om hur jag mår på insidan. Något som ingen egentligen inte kan se på mitt yttre. Så, vad är din motivation till att fortsätta varje dag för resten av Ditt liv att ta dina sprutor, testa blodsockret och att hålla en stabil vardag?/Diabeteskvinnan