Känslan av ensamhet

Ensamhet kan vara ett ämne som inte alltid är så lätt att vara öppen om. Öppen om att känna sig ensam. Det kan vara fruktansvärt tungt att just känna sig ensam. Jag läste även att det kan påverka vår fysiska hälsa liksom rökning skador vår fysiska hälsa. Nu när vi (antar att de flesta har diabetes som läser min blogg) är diagnostiserade med en sjukdom vi inte kommer bli av finns det en risk att vi blir aning mer inåtvända med oro och ångest. Något som kanske inte alla delar med sig av till sina närmaste. Jag, Sara, har väldigt lätt att prata med mina närmaste men jag har upptäckt att jag är ganska ensam i min sjukdom. Det är inget val som jag medvetet har tagit utan det har nog mer eller mindre "bara" blivit så. Jag pratar gärna känslor och om livets stora frågor som inte har några konkreta svar, men när det kommer till hur JAG mår och tankar som jag knappt själv vet inte eller ut på håller jag gärna dom för mig själv. Jag tror inte att jag är ensam om det. När det kommer till min diabetes och den kroniska diagnosen jag kommer att få dras med till jag dör (förhoppningsvis inte) har jag inga problem att vara öppen. Men att vara öppen om min sjukdom innebär inte att jag diskuterar hejvilt med alla jag möter och jag visar inte öppet alla sprutor jag tar eller blodsockermätningar som tas. Jag är öppen med min sjukdom där jag känner att jag inte blir obekväm. För att känna sig obekväm kan vara ännu en känsla som inte är så rolig. Min familj har jag inga som helst problem att visa blod, nålar, stickor osv. Mina vänner får ta del av en del utav min vardag med diabetes och nya personer som jag möter och lär känna gör jag nog en undermedveten introduktion. Alltså, att jag tar det steg för steg. För att inte göra någon skräckslagen. Det jag tycker är väldigt viktigt är att kunna känna sig bekväm med att inte hymla med sin sjukdom. För det är en del av mig. En del av mitt liv. Därför är det så viktigt att för sina allra närmaste människor. Personer som man antingen bor med, familjen, sambo, flick/pojkvän, bästa vänner kan se DU som DU fast med en diagnos som innebär tillförsel av insulin, blodsockertagningar, läkarbesök och en massa mer som ingår i vardagen med diabetes. Jag vet att det är många, fler än vad jag önskar, som känner sig väldigt ensamma i sig sjukdom. Något som kan vara en tyngd. Det vill jag kalla för en del av en psykisk ohälsa som jag vill bli av med. För det kan tära väldigt mycket ens hälsa. Jag tror att den här ensamheten påverkar oss mer än vad vi vill inse och även vad forskning har kommit fram till. Att känna sig ensam ger ett sämre välbefinnande. Men det går att bryta sin ensamhet! För ingenting är omöjligt. Men jag tror att vi måste säga till om detta och vara ärliga med den läkare som vi har. Diabetesläkare eller diabetessköterska. Hur mår du i din diabetes? Känner du dig ensam?/Diabeteskvinnan