Plusset.

Som många av er vet så ligger det en liten sprattlandes krabat i min mage i detta nu. Det ska tydligen vara en pojke som vi alla blev förvånade över. Vi trodde det skulle vara en Ellie-junior. I alla fall. I oktober kissade jag på en sticka. Nej jag kissade på tre stickor, för det är väl bäst att vara på den säkra sidan och alla visade sig vara positiva. När Jocke kom hem gick jag ut till honom som satt och knaprade på knäckemackor. (Har ni hört honom äta knäckemackor? Det smäller i hela köket, som en dinosaurie som äter en stor barkbit.) Jag smällde upp stickorna i ansiktet på honom och sa ”Ja, två streck är gravid” och sa inte så mycket mer. Han tittade på mig förvånat och sa ”Eh ja, ska jag vara glad eller?”, vilket jag kunde förstå att han uttryckte när han såg mitt ansikte. Vi hade försökt bli gravida så det var ingen väldig överraskning och det var ett positivt besked, såklart. Men min inställning och reaktion på det andra plusset på stickan kan för många låta konstigt men jag ville inte lägga någon energi på det. Jag kunde inte fylla mitt huvud med barnvagnar, namn, förlossningar och så vidare när jag då precis skulle börja läsa dubbla kurser i utbildningen samt lägga min energi på en 3-åring. Jag är allt annat än stresstålig när det blir för många bollar att bolla med. Bebisbollen fick ligga i magen och gro och må bra medan jag la mitt fokus på det aktuella. Låter jag hemsk? Eller bara ärlig kanske. Jag kom ihåg den första graviditeten och hur lång den kändes. Den eviga väntan som pågick i vad som kändes som två år. Jag ville denna gång agera som vanligt för att sedan vid vecka 20 komma på igen att jag var gravid. Det fungerade inte riktigt så men vi lyckades ändå ganska bra att leva på som vanligt och Jocke var med på den biten. Idag ligger jag i sängen nu på morgonen i vecka 20 och känner att det rör sig därinne. Det är en annan känsla idag och jag kan inte låta bli att föreställa mig det kommande livet. Vi längtar alla tre efter nummer fyra.