Livets pussel, for sure

Nu sitter vi i soffan, jag, Ellie och Melvin. Ellie sitter och spelar Bolibompa-spelet på ipaden och Melvin sover på mitt bröst. Regnet öser ner utanför och jag känner mig klistrad till soffan för om jag rör mig blir det kalabalik igen. Lilla mannen gillar inte att bli väckt när han väl har somnat och vaknar gör han så fort jag rör mig det minsta lilla. Jag är förundrad över hur människan klarar av detta. Ofta har man känslan att någon uppgift kommer vara svår men att man kommer klara det och vara hyfsat nöjd med resultatet ändå. Nu känner jag inte att jag står inför en sådan utmaning som jag kommer komma ur med bravur. Ellie har suttit framför sin iPad hela förmiddagen och en chans till att underhålla henne på annat sätt känns omöjlig, hur ska det gå till utan att lillebror kommer skrika genom processen. Ellie är i trotsåldern och faller ständigt i gråt eller i ett utbrott så fort någonting inte går som hon vill, att handskas med det samtidigt som en tre-veckors-bebis kräver all ens uppmärksamhet går inte ihop. Kommer hennes uppfostran komma i kläm och kommer vår relation att bli sämre? Att skaffa två barn var svårare än jag hade förväntat mig. Jag förstod att det skulle bli tufft, men inte på det här viset, att inte känna sig tillräcklig på något plan. Livets pussel fick en hel del bitar helt plötsligt och de där bitarna ligger utspridda över hela vardagsrumsgolvet och  att bygga ihop det kommer ta tid, om det någonsin kommer gå. Eller, det kommer gå, men bitarna kommer troligtvis hamna lite snett och pusslet kommer nog inte riktigt sitta som det ska. Det är svårt för en perfektionist.