Leave me alone.

”Take your son and leave me alone” var det första jag sa denna söndag. Det var med glimten i ögat men samtidigt menade jag varenda ord. Jag värdesätter mina några ensamma minuter i sängen på helgmorgonen. Den här morgonen väljer jag att uppdatera min egen blogg med vår levnadssituation för tillfället. Jag och Melvin spenderar nätterna tillsammans i en 180 säng där han mestadels av natten sover i min armhåla. Ja det är korrekt - i min armhåla. Oavsett positionen min son valt att trivas i så får jag faktiskt mina timmars sömn. I alla fall de nätterna han väljer att faktiskt sova. Nu har det varit tre sådana nätter. Innan dess har det varit nätter när han bara velat suga på mitt bröst HELA natten. Då har sömnen inte varit av samma kvalitet och han har vaknat varje timme. Jocke sover i gästsängen och Ellie i sin egen säng tills hon under natten smyger in till Jocke. Vi får se vilket år jag och min karl kommer sova tillsammans igen, 2025 kanske. Samma år hoppas vi att corona är ett minne blott och det är något vi kan börja skriva om i historieböckerna. Jag saknar att inte se världen som ett stort smittosamhälle. Egentligen är jag inte jätterädd för att få corona själv men i samband med att jag fortfarande ammar skulle jag vara livrädd om mjölken tog slut och inte kunna ge sonen mat. Vi har börjat introducera mat och han är intresserad av den femstjärniga matsedeln han blir erbjuden. Hittills äter han en portion med gröt och lite potatis och morotspuré. Vid sex månader kommer jag börja köra på att i stort sett bara äta mat, så länge hans mage klarar det. Allt för att försöka vänja bort nätterna med mina bröst. Men samtidigt är det smidigt att amma så jag är lite i valet och kvalet. Äh, vi får se. Jag hinner nog ändra mig 40 gånger. Nu måste jag nog avlägsna mig från sängen för jag har planerat att sätta på ungarna en varsin tomteluva och ta ett julkort. Hur det kommer gå får vi se. Önskar mig själv lycka till.