Första dagen.

Min första dag som tvåbarnsmamma själv. Dagen kommer inte ta plats på någon lista över topp-tio-bästa-dagarna i mitt liv direkt. Till största del berodde det nog även på att jag fått något konstigt i kroppen, i lördagskväll började jag få ont i huvudet och må väldigt illa som fortsatt hålla i sig i två dagar. Vid fem imorse bokade jag ett coronatest som jag idag lämnade vid bussen på Tunadalsparkeringen. Jag parkerade där och möttes av en munskyddsklädd kvinna som gick ut ur den inte alls sjukhusliknande bussen, men det var inte vad jag fokuserade på utan det faktum att hon verkade tro att eyeliner går att använda som ögonskugga. Snäll var hon dock, och det är  väl ändå huvudsaken. Efter att nästan kräkts av topsen i halsen lämnade jag in provet och åkte hem igen. Smidigt. Tillbaka till det inlägget började med, livet som tvåbarnsmamma. Hur går det ihop? Melvin skriker. Believe me, han kan skrika. Han har sådant där skrik som skär i öronen, vilket inte gynnar min huvudvärk, och jag har tappat det ett fåtal gånger och skrikit tillbaka. En mamma måste få tappa det ibland, eller många gånger. Idag har jag haft dåligt samvete hela dagen för min älskade soon-to-be fyraåring som har fått leka själv hela dagen. Som tur är kunde Jocke hämta henne så hon fick följa med till jobbet en stund och därefter till lekparken och Core-passet. Det är tur att vi är två för annars vet jag inte om jag skulle överleva, för det är vad varje dag känns som just nu - förmågan att överleva. Åh vad jag drömmer mig framåt några år när vi hela familjen kan sitta tillsammans i soffan och käka popcorn och det finns ingen bebis som skriker hål i huvudet på mig. Vi tar dagarna som de kommer, vi klarar det tillsammans jag och min man. Nu har lilla mannen somnat vid bröstet så jag ska lyfta över han till hans säng och somna själv, för om förhoppningsvis tre timmar är det dags att vakna igen.