Förlossningen.

Det otroliga har hänt. Det var faktiskt så att vi inte trodde det någonsin skulle ske, lilleman skulle förbli i magen resten av mitt liv. I söndags gick jag och lade mig med förvärkar som kändes väldigt mer intensiva nu än förut. Jag sa ingenting till Jocke för jag orkade inte ge honom fler falska alarm men när jag vaknade vid 02.00 så förstod jag att det faktiskt var dags denna gång. Med två timmar sömn i kroppen gick jag upp och valde att möta värkarna en stund själv i soffan innan jag väckte Jocke. Vid 05 ringde vi hit Tanja och åkte därefter in till förlossningen. När vi väl var där fick Jocke vänta i bilen medan jag blev undersökt och jag var öppen 3-4 centimeter vilket betydde att jag fick vara kvar och Jocke fick komma in, vilket kändes skönt. Ett gott minne från förra förlossningen var att få lägga sig i ett bad, så det var det första jag fick göra. Värmen domnade bort värkarna en stund tills de började kännas mer intensiva och jag började med lustgas redan där. När huvudet blivit mossigt så valde jag att komma upp ur badet och fick sätta på mig det alldeles fantastiskt urtvättade "nattlinnet". Det kan inte finnas många andra klädesplagg som är så behagliga att bära. Därefter följde timmar av värkarbete som tyvärr inte ledde någonstans. Jag var fortfarande bara öppen 4 centimeter vid lunchtid och hela situationen kändes hopplös tills min barnmorska tyckte att hon skulle hjälpa till lite på traven. Där och då gjorde hon hål på hinnan och allt vatten tömdes ut och det kändes som någon hällde varmvatten över hela mitt underliv. Smärtan var olidlig men det var en sådan lättnad när magen var tömd, kändes som jag blev 10 kilo lättare. Nu var jag öppen 5-6 centimeter. Därefter började värkarna ta i ordentligt och jag försökte möta de från sängen och bollen. Vid det tillfället hade jag en fantastiskt barnmorska som masserade mig under en lång tid. Hon bytte av med en undersköterska som inte alls lyckades med massagen på samma vis. Vid nästa starka värk så masserade hon långt ner på ryggen och i samband med en okontrollerad lustgas från min sida kände jag hur jag försvann. Jag förstod senare att jag svimmade av, men i själva processen så kändes det som jag dpg. Jag hörde hur Jocke ropade på mig men alla röster och moment upplevdes i slow motion. När han ropade mitt namn hörde jag "S.... A..... NN......A" och det hackade mellan varje stavelse. Sedan hörde jag att undersköterskan skrek åt Jocke att trycka på knappen och jag kände hur kroppen föll mot golvet med samma hackande känsla och jag kommer ihåg att jag oroade mig för om jag skulle slå huvudet i golvet, men i efterhand förstod jag att barnmorskorna hade dragit ner mig på golvet. Hackandet började återigen öka i takt och orden från barnmorskorna blev allt mer sammanhängande och jag kom tillbaka in i förlossningsrummet och började direkt att gråta av rädsla. Jag låg på golvet och i rummet var det nu cirka åtta barnmorskor. De hjälpte mig upp i sängen igen och jag och Jocke grät i takt, båda av rädsla. Efter svimningen fick jag inte samma tillgång till lustgasen så varje värk kändes allt värre. Jag skrek många gånger i ren panik. Då fick jag epidural som hjälpte otroligt och jag lyckades till och med slumra en liten stund. Efter allt detta var det slut på min fantastiska barnmorskas pass och jag fick in en ny, ung och lite nonchalant barnmorska som jag inte alls hade samma genuina känsla för. Däremot orkade jag inte byta vid det tillfället. Hon försökte även hon hjälpa till på traven och öppnade mig lite mer. Jag försökte få fram krystvärkar även om det inte riktigt var dags men jag ville så gärna få ut honom nu. Jag orkade inte mer. Jag var helt fysiskt slut och mitt psyke var inte heller på plats. När jag äntligen fick höra att det var dags för mig att börja krysta så tog jag i som aldrig förr. Han skulle ut och processen gick fort. Det krävdes endast några starka krystningar och så var han ute. Jag kände hur barnmorskan hjälpte till att dra ut honom för han hade tydligen navelsträngen runt halsen, men det var ingen större fara förutom det faktumet. Jag låg på sidan och hörde inte att han grät de första sekunderna men med lite massage så fick de igång honom. Sen låg han där på mitt bröst, den lilla stora pojken på 4450g och 54cm lång. Äntligen!