Fast i träsket

När man betraktar ljudet från pysventilen som ljuv musik för öronen så vet man att man är fast i bebisbubblan. Jag måste säga att den lilla pruttfrigörande plastsaken lätt framkallar ett beroende och jag är fast i träsket. Innan läggdags kör jag med den för att lilla mannen ska slippa vakna av en gasig mage de första timmarna och dessutom töms tarmen nästan varje gång. Ja, vilken grej. Nu har det gått fem veckor sedan förlossningen och kroppen ser nästan ut som den ska igen och bara de största stygnen sitter kvar. Jag hoppas att de lossnar snart så jag slipper vara nervös vid varje toabesök. Melvin, förutom att han fiser ur sig varje kväll, så har han börjat le mot oss, allra mest mot sin syster. Ellie älskar sin lillebror, vilket hon gladeligen berättar varje dag när hon kramar och pussar på honom. Kramar och pussar som inte ser så behagliga ut för lillebrodern,  men han  lär bli tålig. Han sover fortfarande mestadels av dagarna och är bara vaken små korta stunder. På  morgonen kan han vara vaken någon timme tills han vill amma igen. Att amma var tredje-fjärde timme verkar inte vara något mina barn förespråkar. Varannan timme sitter jag bänkad i soffan. Imorgon börjar Jocke jobba igen och det känns inte alls speciellt roligt. När han varit hemma har jag haft möjligheten att lägga mig och sova en extra timme på morgonen, en sådan ofantligt dyrbar timme. Denna timme är nu ett minne blott med en bebis som vill ständigt gungas i babysittern och en dotter som ska aktiveras och pratar hål i huvudet på en. Men det är bara att vänja sig. Nu ska jag sova, har längtat hela kvällen efter att få lägga mig. God natt!