En tisdag.

Efter en alldeles för stor portion med pesto-spagetti ligger jag i soffan och tar en paus från det pågående c-uppsats-skrivandet. Mitt nästa uppdrag är att påbörja resultatdiskussionen. Känner mig hopplös och utmattad med en minimal känsla av andnöd. Andnöden beror nog på placeringen av den lilla bebisen i magen som verkar minimera mina chanser till god andning. De andra sinnestillstånden beror nog också mest på min obekväma situation med sammandragningar och ryggont och den stressande faktorn av att behöva underhålla en treåring, familj och ett hushåll. Om jag fick bestämma skulle jag vilja ligga på sidan i sängen i nu fem veckor till och bara vänta ut ungen därinne. Skulle gärna ha c-uppsatsen färdigskriven också vid detta lag, även om det inte är speciellt påfrestande för varken kropp och själ. Den medför däremot en ständig tyngd på axlarna som jag så gärna skulle vilja bli av med. Ja, idag känner jag mig inte så positiv och jag förväntar mig inte att jag kommer känna det tills jag blir av med denna obekväma kropp.