Det enarmade livet

10 dagar har gått och livet är förändrat för evigt. Klyschigt nog  är det sant. Jag kan inte förstå att jag tyckte det var jobbigt med ett barn. Det är ju rena rama semestern att bara rå om ett spädbarn. Det är bara bristen på användandet av höger arm genom hela ens vardag som sätter vissa käppar i hjulet. Att däremot ta hand om en treåring samtidigt  som spädbarnet är mer som att ta hand om en förskoleklass på cirkus som är höga på socker och samtidigt  ha ansvaret för att mocka elefanternas bajs. Jag är emellertid överlycklig över att Ellie är just tre år, snart fyra. Hon är förstående, hjälpsam och glad över sin nya lillebror. Efter 10 dagar med en ny bebis har min hjärna börjat reparera sig. De två första nätterna  är inget jag stolt pratar om, men något jag skulle uppskatta att fler gjorde. Så då gör jag det. Med endast några timmars sömn i kroppen, en bebis som skrek på mitt bröst och bröstmjölk som inte ännu mättade  kände jag mig hopplös. Jag kände ingenting för mitt barn och jag kände inte att jag ville ha honom. Hur skulle jag orka med detta? Det låter hemskt men det är sanningen och idag med mer sömn och vett i hjärnan så är de känslorna obegripliga. Jag har sådan förståelse för mammor som får förlossningsdepressioner och jag önskar ingen dessa känslor men hoppas samtidigt att det är fler som förstår att de är så vanliga. För vid det tillfället känner man sig som världens sämsta mamma samt människa som inte älskar sitt nyfödda  barn i den utsträckning som man förväntas. Idag älskar jag min son så mycket man kan i detta stadie, precis som resten av familjen. Nu ligger fokus på hur jag ska strukturera upp vardagen och jag kan återkomma om ett år då jag förhoppningsvis har överlevt detta.