Dagen med stort D

Det är snart fyra år sedan den största dagen i mitt liv inträffade. Det låter kanske klyschigt men ack så sant. Jag tänkte att jag måste skriva ner detta innan alla detaljer raderats från min åldrande hjärna. Den 2 augusti var en relativt vanlig dag, förutom att jag för tillfället vägde 16 kilo mer än i vanliga fall och bar på en flicka i magen. Jag kommer väl ihåg att jag skulle hämta upp Jocke med bilen från gymmet och jag var tvungen att låta honom ta över ratten på vägen hem. De kom relativt svaga men väl tydliga förvärkar som jag var tvungen att andas igenom. Hemma i lägenheten lade jag mig i sängen med en tanke på att nu kanske det var dags. Jag kommer ihåg att jag var besviken över att inte kunna gå över till Tanja den dagen och fira Tilde som hade fyllt år. Men det vore ju konstigt att ligga och kvida i soffan där. Med totalt oregelbundna värkar så gick dagen och natten lugnt förbi. Jag kunde sova stor del av natten, vilket jag i efterhand är väldigt glad för. Morgonen därpå gick det en lite halvbitter man till jobbet som skulle följt med jobbarkompisarna till Stockholm den dagen och tittat på Zlatan som spelade. Han försökte ändå diskutera sig till att kunna åka men som tur är hade han faktiskt lite vett i kroppen och stannade kvar i samma stad som hans dåvarande flickvän med förvärkar (jag är ju idag fru). Idag skrattar vi åt att han var så sur för att han missade Zlatan. Den 3 augusti vet jag inte om jag skrattade åt det. Förmiddagen gick och det fortsatte med oregelbundna värkar hela morgonen. Jag låg i soffan med desperata försök till att klocka värkarna men det kändes inte ens nära att kunna åka in till förlossningen. Då bestämde jag mig för att ställa mig upp vid nästa värk och se om den gick över, för då var det nog ingen riktig värk i så fall. På en sekund rann det ut en pool med vatten på golvet och Jockes kallingar som jag för tillfället hade på mig var inte direkt Sahara öknen. Jag sprang till badkaret och insåg ”Fan, mobilen ligger på soffan” så jag fick springa tillbaka och hämta den och ringa till Jocke som åkte hem i raketfart. Väl hemma satt jag lugnt i badkaret och undrade vad vi skulle göra nu, jag hade nämligen inte fått några  riktiga värkar ännu. Jag skickade iväg ett meddelande i familjegruppen och meddelade att nu började det och hela familjen fick vara med i förloppet. Mamma sov inte en blund den kommande natten. Till slut ringde Jocke till förlossningen och vi fick en tid bokad för undersökning klockan 14.00. Innan dess hade värkarna börjat och bilfärden dit var inte den ljuvligaste, även om jag för första gången faktiskt fick bestämma låtlistan. Jag ville däremot bara ha det tyst och andas mig igenom dessa 30 minuter till Västerås. Väl framme fick jag väga mig och jag kommer ihåg att jag grät för att det gjorde så ont. Vi fick vänta i väntrummet ett tag för att sedan läggas in på ett rum. En morsk finsk kvinna kom in och skulle känna om bebisen fixerat sig och hur mycket jag var öppen. Oj, det var en smärta jag inte var förberedd på. Som tur var hade jag inte den barnmorskan något mer sen, hon var not my cup of tea. 2 centimeter var jag öppen och vi gick välja om vi ville vara kvar eller åka hem.  Såklart ville vi vara kvar, ovetande om hur en förlossning fortlöpte. En snäll och lugn sköterska kom sedan in och frågade hur jag mådde och om jag ville ha något mot smärtan. Vi bestämde oss för att prova morfin. Oj, det vart en redig fylla. Jag fick lägga mig i ett varmt och skönt bad med ett glas nyponsoppa och kände hur smärtan försvann en aning och hur ögonen rullade bakåt och mitt medvetande försvann till och från för att jag höll på att somna. Efter två timmar i badkaret tyckte nog barnmorskorna att det var dags för mig att gå upp. Så det gjorde jag och jag hade bara öppnats någon centimeter till. Därefter kommer jag endast ihåg spyor, smärtor, hög dos av lustgas och och en epiduralförberedelse som aldrig hann sättas in. ”Det känns som hon kommer” var mina nästa ord och den älskvärda  nya barnmorskan  kände att jag var öppen 10 centimeter. Det var dags. Med lokalbedövning och lustgas krystades det i 45 minuter. Jockes uppgift var mellan lustgasintaget att förse mig med saft, för torr i munnen det blev man. Jag kommer ihåg ett tillfälle när hon satt fast med huvudet (fullt normalt) och jag skrek av total panik. Det var inte den bästa stunden i mitt liv. Det kändes som att hela jag gick sönder vid varje krystning men jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så stark och stolt över mig själv. Allt belönades med en liten dotter på mitt bröst och en gråtandes pappa vid min sida. Jag har nog aldrig känt sådan lättnad och kärlek i kroppen. Hon var här och min kropp fick äntligen bli bara min igen. Eller ja, först skulle jag fyllas med bröstmjölk och  få såriga och blåa bröstvårtor, men det är en annan berättelse. Hon var här och vi var för första gången en riktig familj.