Tom

Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt, men i skrivandes stund rinner tårarna. Tårar som jag så väl försöker dölja oavsett vad. Men jag är mänsklig som alla andra, och det här kom som en chock. Jag känner mig helt tom, och framför allt ensam. Ensammast i världen typ, trots att jag är omringad av människor 24/7. Jag vet inte vart jag ska vända mig längre när jag vill ha något speciellt, onödigt eller allmänt tråkigt sagt längre, så jag sväljer bara allt.   Jag trodde jag redan upplevt smärta, besvikelse, olycklig kärlek och allt vad det innebär. Men ingenting jag upplevt tidigare kan jämföras med vad jag känner nu. Jag kan inte kontrollera denna smärta. Känns som om hjärtat brustit och gått sönder i tusentals bitar. Första natten låg jag sömnlös och bara grubblade. Det hade jag aldrig upplevt förut, en sömnlös natt på grund av hjärtesorg.   Allting känns meningslöst, livet känns meningslöst. Jag tänker bara i negativa banor. Varför bygga upp allt igen när det ändå kommer rasa? Varför bygga upp sig själv när man gång på gång blir nedtrampad? För att efter varenda jävla uppgång känna sig värdelös och otillräcklig. Jag låter som världens pessimist, men jag ser inga möjligheter för tillfället.    Besvikelsen är ändå det värsta. Fan vad jag hatar det här, speciellt att det tar upp all min kraft och energi. Jag HATAR att inte kunna kontrollera situationen, jag vill bara spola fram några månader av mitt liv. Utöver besvikelse känner jag ilska. Besvikelse, ilska, hat, sorg, smärta, förnedring, misstro. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Någon gång lär det gå över, men jag vill inte känna under tiden. Att ständigt översvämmas av känslor. Mitt känsloliv åker världens galnaste bergochdalbana, och jag är inte van vid det. FUCK feeling for real asså.