Lättar på hjärtat

  Kusinerna har åkt nu, känns sjukt tomt. Känner mig lika tom själv. Hann vänja mig vid att ha de här, det var så kul. Hatar när det är mörkt och tyst hemma, älskar när det är liv och massa ljud. Bryr mig inte om att man nästan fick tinnitus när alla tjafsade på persiska, eller att man blev väckt tidigt på morgonen, eller att man aldrig hade en sekund för sig själv. Känner för att gråta haha, grät lite förut. Lättade på hjärtat ett tag, men nu är det tungt igen. Jag känner mig så jävla ensam. Vill bara dra härifrån och börja om på nytt. Jag är verkligen sämst på att vara ensam ibland. Jag klarar inte av att hantera massa känslor själv, spricker efter ett tag ooch berättar för var och varannan människa. Dock är jag ändå självständig på ett sätt. Jag kan tänka mig att dra iväg till ett helt okänt ställe där jag inte känner någon alls. Samtidigt som jag kan bli otroligt fäst vid en person eller personer ibland ganska snabbt, kan jag även låtsas som ingenting när en person är borta från mitt liv. Det första händer dock mer sällan, det är inte ofta jag verkligen, verkligen blir fäst vid någon. Ofta tror man bara det, men upptäcker så småningom hur lätt det är att fortsätta utan den personen. Sen finns det de man önskade man kunde glömma och fortsätta utan, men det verkar helt omöjligt.   Jag önskar verkligen man kunde skydda sitt hjärta från att  bli sårat. Det är så svårt när det händer, och hela välden rasar samman. Jag måste försöka bygga upp min igen, det är jag skyldig mig själv.