5 dygn. 120 timmar. Jag lever

Jag är så otroligt jävla trött på det här nu. Jag brukar bli rastlös av att inte gå ut på ett par timmar. Nu har jag inte varit ute på nästan 5 dygn. 120 timmar. Alldeles för många minuter so min hjärna inte klarar av att räkna ut nu. Eller för mina fingrarna att knapra in på miniräknaren. Jag vill UT. Jag vill känna frisk luft, jag vill krama om snön, jag vill frysa.Tyvärr har jag aldrig varit den fysiskt starka. Jag klarar inte av fysisk smärta. Jag är inte heller den första som uppskattar tillvaron efter en katastrof. Nu gör jag det. Jag LÄNGTAR till skolan. När man testat på rollen som inkapabel till att klara av de simplaste sysslorna (vilket bidrar till att du är 110 procent beroende av andra människor) inser man vikten av termen god hälsa. Vi gjorde en övning i skolan för ett tag sedan, då man skulle prioritera de man värdesätter högst i livet. Ja, ni kan ju tänka er hur resultatet såg ut. Typ kärlek, familj, vänskap, pengar, utbildning, bostad. Minns inte exakt, men något liknande. När man i princip var klar kom man på att man glömt hälsa - och sköt in den någonstans. Så omärkbar att jag inte änns minns på ett ungefär vart jag skrev in den. Så lite bryr jag mig om min hälsa, och säkerligen de flesta ungdomar i min ålder.   Min poäng är att man inte riktigt förstår vikten av en god hälsa förrän man upplevt det motsatta. Min sjukdom är inte allvarlig eller permanent på något sätt. Utan en vanlig sjukdom de allra flesta måste gå igenom nån gång innan årets slut. Det uppskattar jag. Man det har räckt för att få mig att förstå. Ingenting spelar någon roll när man inte är frisk nog att kunna utföra minsta lilla aktivitet. Min hälsa är det mest värdefulla jag har, och måste behandlas på samma sätt. Resten löser sig.