Hur kan man ens tänka vettigt i ovissa relationer? OBS! Inlägg med psykiska problem idag.

Hello.Ibland undrar jag hur de som inte har diagnos eller liknande kan säga saker som är klokt och sen kunna tänka så som de blir tillsagda eller ska lära sej.Menar- ”glöm det. Tänk på ditt och inte andras”. Ja. Man VET det men man kan inte ta in det och leva upp till det. Iaf inte om man har diagnos och heter Cecilia (jag).Jag blir stressad och ledsen på min ständiga svartsjuka när nära vänner umgås med sina familjer och släkt, och särskilt sina barn och barnbarn. För jag vill ju också ha den närhet och tillgång till uppmärksamhet som dom får. Just för jag också vill tillhöra dom för att må bättre i livet, känns det som.Jag VET att jag har så mycket annat som dom inte har, som inte är inom deras intresse.Jag har ju inte intresse till barn, eller barnbarn. Har inte intresse att anstränga mej för att det ska fungera med ”min familj”. Jag har ingen egen heller, för det kommer inte fungera.Jag vet att mina vänner bryr sej om mej och så, och jag vet att jag får trygghet och närhet av de jag vill Få av. För det mesta iaf. När man ses. Men jag vill liksom också ta utflykter med dom. Ut till stranden. Ta en fika. Bada. Åka bil långt eller kort. Bli fotograferad och läggas ut på nätet i deras storys för att också få bevisat att de tycker om mej också så som de tycker om sina barn och barnbarn.Jävligt skumt tänkande. Men så dum är mitt tänkande…. Det jag är tacksam för är iaf att jag inte har barn eller barnbarn när jag vill iväg på träningsevent, vill gå på konserter, ut och resa till Spanien, skippa ta hänsyn till folk konstant eller liknande. Det är vansinnigt skönt att slippa skrik, spring och så, utan jag kan ha hörlurarna i så mycket jag vill och lyssna på musik, dagdrömma, strunta i om föräldrar och eller mor/- och farföräldrarna släpar runt på barn och barnbarn som skriker å är jobbiga eller tjatiga och så. Jag kan inte se lyckan? Jag inte lyckan i barnbarn. Det är ju inte ens deras egna barn? Märkligt.Jag är stressad för det är sommar. Alla är så upptagna med sina familjer och så. Själv försöker jag underhålla mej själv fast jag fått ställa in en jäkla massa pga ekonomin. Och när det kommer till ekonomin så önskar jag vissa tillfällen att man kunde ha den tryggheten och lugnet hos föräldrar så som mina vänners barn och ev barnbarn känner hos dom. Att kunna va där hela dygnen och kunna umgås, bada, äta grillat och prata  samt göra små utflykter. Jag blir så sotis!!!!!!Tur jag är bra på att rädda vissa saker i mitt liv.Om 3 veckor ska jag och Agneta Sjödin ses en eftermiddag och prata å så i lugn och ro och ifred. Det hade vi inte kunnat om jag hade barn; eller barnbarn, för de måste tydligen följa med överallt nästintill hela tiden. Vad tusan är det man vill visa upp med sina barnbarn? Ja. Jag gnäller. Det är varmt. Stör mej på allt och alla just nu, just pga relationer som inte går ihop och därav all sotis- varningar. Jag ska till Pischa också å träna i september. Det kommer bli kul. Hon lovade att det kommer gå bra. Jag litar på henne 100%.  Hon är en  av mina tryggheter i livet. Har mina 4 personer som jag kan få trygghet och närhet av: bäst av allt i alla fall är att just nu varje sommar har jag så många veckor att träffa Agneta att det inte finns mer att kunna göra. Det är ju det bästa. Är jag ledsen, sur, glad eller var som helst så kan jag dra dit till henne. För där finns det kramar att få. Alltid! imorgon är det dags för Kustmaran. Får se hur det går: nu ska det bli sol och 19 grader istället för 32 grader och sol. Det tackar jag för.dMen först ska jag till tatueringsstudio för konsultation.vi hörs snart, och alla med barn och barnbarn: ta mina inlägg, iaf detta, med en nypa salt. Jag mår inte alltid bra psykiskt när jag skriver eftersom jag har svårt med vissa relationer i livet å då blir jag sotis på folk och då ryker alla över samma kam. Men inget är personligt riktad till någon, utan till ”allmänt”.Nu ska jag duscha; ut med wilda och sedan ska jag bege mej. Hare så länge.