Rädd

Ja ä rädd inprincip hela tiden. Ja ä rädd att Theodor ska dö, antingen i psd eller i någon sjukdom eller bli påkörd (va ä oddsen?) eller drunkna osv osv... Ja tänker på allt som kan hända en människa å får lite panik hur ja ska hinna skydda han från allt. Allt från elaka mobbare till dödliga sjukdomar till vanlig hederlig åksjuka... Ja kan inte skydda honom från allt brukar ja säga till mej själv, än hur mycket ja vill. Vissa saker kommer han att möta i livet. Han kanske blir åksjuk som ja, å hur hade ja tänkt skydda honom från de!? De enda ja då kan göra då ä att stanna då han vill å bidra med tröst å lite vatten... Han kommer att inse att världen kanske inte alltid en snäll å glad plats för alla hela tiden. Men han ska få känna all lycka å glädje som en människa möjligt kan känna, de tycker ja han ä värd. Men detta hör väl till antar ja? Ibland ligger ja uppe i några timmar på nätterna för att titta så han andas, så nu ha ja fixat mej ett andningslarm som man sätter fast i blöjkanten, just för att ja ska känna mej tryggare...Blir vissa nätter t.om kristen då ja ligger å ber till Gud att min älskade son ska få leva ett långt å lyckligt å friskt liv, ett liv rikt på det som han tycker om å uppskattar. Att han kanske också en dag kommer på sej själv liggandes i sängen, vaken för att räkna sitt barns andetag... Det ä väl livet antar ja. Visst ska man oroa sej! Vad vore annars en förälder?