Mitt livs hittills största tragedi

Allting hänger som tungt överallt. Min kusin, Madelen är död. Död som i död. Å ja kan knappt greppa att de ä ett faktum å ingenting som någon hittat på eller ljugit om.Det ekar hela tiden i huvudet å varje gång tappar ja andan. Ha de verkligen hänt? Kan de va så? Hur kan de va så? Allt känns så overkligt men ändå så verkligt, som att man ä mitt i det. Allting har satts på paus, hela min familj ha stannat ett tag. Kanske ha de sjunkit in nu. Som en käftsmäll mitt i ansiktet, som en känga hårt i magen. Fick veta det igår morse av en hysterisk Fanny som ringde. Satte på mej de första bästa ja hittade, matade å bytte på Theodor å sen bar de av mot Storuman. De finns så mycket som ja vill säga å göra. Hade ja vetat detta för en månad sen då vi sist träffades, hade ja kramat dej å sett till att de inte fick hända. Tiden då du bodde hos oss med Vincent, tiden då du bodde i Storuman i lägenheten å vi umgicks varje dag efter skolan. Ja tänker vårda dessa minnen ömt, för de ä allt som finns kvar av dej. Minnen. Ja älskar dej, du ä trots allt kött å blod.