BARN SKA SOMNA TRYGGT, VÄGRA FEMMINUTERSMETODEN

Det är kväll - jag känner det.Allt är som det ska.Mjuka händer håller migljummet vattenomsluter mig.Pappas leendedäruppe.Allt är som det ska.Jag torkas, kläs på.Mamma håller mig ömt,Lägger mig vid sitt bröst,Mina läppar möterhennes mjuka hudvarm söt mjölkfyller min mun, min mage.Allt är som det ska.Ammandet gör mig dåsigjag glider in i sömnDå händer något.Ett salt finger i min mungipaSkiljer mig från bröstetJag gapar över luftLyfts och sänks nerPå platt, dött tyg.Jag är ren.Jag är mätt.Jag är klarvaken.Jag är ensam.Allt är tyst.Allt är mörktAllt är fel, fel, fel.Så jag ropar på dem:Jag är i fara!Rädda mig!Inget händer.Som spöken kretsaroron runt mig.Slukar mig hel.Allt jag kan göraÄr att om och om igenropaså högt jag kan:JAG ÄR I LIVSFARA!RÄDDA MIG!JAG DÖR!Om och om igenför att inte dö.Korta stunder hör jag mammas röstLångt långt borta,Diffust genom mina egna rop.Räddning på väg.Jag ropar på henne.Rösten tystnar.En dörr slås igen.Jag ropar och ropari förtvivlan och dödsskugga.Ropen bor i mina generhar räddat minaförfäder och förmödrarDe tysta fick aldrig egna barn.Skräcken regerar.Halsen, magen, huvudet, allt värker.Ibland hör jag mammalångt där bortasen försvinner hon igen.Till slut övermannas jagav skräckenÖverlämnar mig åt ödetBereder mig på dödenJa, jag ska dö.Jag vet det nu.Det är natt,en farlig tid.Ingen kommer. Mamma och pappa är redan döda.Jag är övergivenPrisgivenOrörlig i fiendeland.Min enda, smala chans:Att vara tystLåtsas redan vara dödEfter evigheters evighet: Det är morgon.Jag lyfts uppav mammaläggs till hennes bröst.Jag överlevde.Sen är allt som det ska. Till nästa kväll.