#metoo

Han sade att jag var som ett barn. Spring hem till mamma! Jag hade gråtit. Av glädje och sorg för att jag inte skulle se dem igen. För att jag hade vuxit och förändrats. För att krisen var påtaglig. Jag log inte. Han sade: le lite mer! Jag filmade hans ansikte. Vi spelade gitarr. Jag sjöng. Log inte. Han log brett, men inte med den sortens glädje som smittar, den som kräver en spegling. Jag log inte. Han sade att jag var galen. Jag trodde honom. I ett år. Jag trodde att jag var galen för att han sade att jag var det. En galning. Jag log inte. Han stod framför mig och sade att han inte gillar det jag är. Han som stod bredvid höll med. Jag stod stilla. Jag stod stilla. Stirrade. Han gick. Leende. Inte den sortens leende som är inkluderande. Han log brett. Made his point. Jag log inte. Han tog på min kropp. Han ville att jag skulle vilja det. Jag ville sova. Det ville inte han. Jag har berättat för honom vad han stulit från mig. Han grät. Jag log inte. Han tog mig på rumpan. Han ville ha mig. Det ville inte jag. Några år senare frågade han mig om jag var deprimerad. Jag log inte. Han frågade om jag var en hora. Han frågade om jag var en hora för att jag var social backstage innan en konsert. En uppriktig fråga. Han trodde jag sålde min kropp. Jag log inte.  Han trodde jag var en hora. Han trodde jag var en hora för att jag samtalade med honom i taxin. Jag skulle betala för resan senare, sade han. Han fick mitt nummer. För resekostnaden. Han ringde mig. Jag lade på. Jag raderade hans nummer. Jag log inte. Pojkarna, männen. #metoo Förändring NU