Star struck - ett handikapp.

Jag besökte Bokmässan förra veckan och kalaset började redan torsdag förmiddag då jag och min partner-in-crime Christin tog tåget upp till Göteborg. För mig är mässan lite som en konferens, den ger mig möjligheten att träffa alla de underbara författare, förläggare och redaktörer jag jobbar med. Fira våra resultat och planera nya, spännande projekt. Man är på fötterna från morgon till sen kväll och kaffe varvas med bubbel. Jag njuter verkligen att träffa nya grymt duktiga och inspirerande människor, men det värmer alldeles extra när man ser bekanta ansikten, dem man träffar alldeles för sällan och förmodligen inte träffat sedan förra bokmässan. Existerande bekantskaper som får tillfälle att fördjupas och utvecklas. Nytt för i år var att jag träffade människor som kände till min blogg! Ni anar inte vad det betyder för mig att höra att det jag gör, skriver och illusterar - att det faktiskt når fram och inspirerar! Hjärtligt tacksam för alla era hälsningar och kramar, det värmer enormt. Ibland träffar jag människor som ger mig tunghäfta. Eller ännu värre - mundiarré! Det är ofta människor som jag ser upp till, som gör så himla grymma saker, människor som helt enkelt imponerar på mig. Influencers av rang. Jag blir osäker och nervös, hjärtat slår och kinderna får kramp. Jag blir star struck. Men istället för att säga väldigt få, ev. pinsamma, ord så fullkomligt rinner svadan ut ur munnen. Jag babblar. Ett totalt ointressant svammel. Och jag står ofta kvar en stund för länge. Det som gör saken ännu värre är att personen i fråga oftast är supertrevlig, varm och personlig. Ju mer hen bjuder in mig i ett trevligt samtal, desto mer nervös och generad blir jag. Det är verkligen ett enormt handikapp hos mig. Jag vill ju kunna fortsätta vara mig själv; trygg, lugn och (relativt) självsäker, med charm och humor som trevliga inslag. Jag tappar kontrollen över det jag egentligen vill kommunicera och det är oerhört frustrerande. Jag är väl medveten om att mitt intryck stannar längre kvar hos mig och skaver, än vad det gör hos personen jag pratat med. Men det är verkligen jobbigt och det måste bli ändring på det.  Så, mitt under sista middagen (för mig) på Bokmässan, på OGBG vid Skeppsbroplatsen, halvägs in på den snordyra men smaklösa, sotade hälleflundran som låg på tallriken framför mig och efter ett långt inre ältande över hur pinsam jag är, bokade jag en retorikkurs. För det jag inte kan, kan jag lära mig. Det jag är dålig på, kan jag förbättra. Nu kör vi!