När stressen går att läsa på kroppen.

Någonstans har jag varit övertygad om min egna förmåga att alltid vara kapabel. Alltid redo. Arbetshästen. Det är jag det. Utbrändhet, stressymptom och sjukskrivning är endast något jag hört och läst om. "Det händer aldrig mig". Jag har drivit företag i snart fem år, och det har varit tufft av och till, men jag har lärt mig hantera det, blivit bättre på att balansera och på att hugga i och köra på. Varje gång har jag kunnat ta i lite mer, köra på ännu lite hårdare och tackla ännu svårare situationer. Min uppväxt och uppfostran har präglats av att lägga manken till, att alltid göra sitt bästa, att kämpa och ta i, så det har alltid varit naturligt med en go-get-it-mentalitet. Men hur svårt är det inte att bedöma när det blir för mycket, när gränsen blivit nådd, när man ska kalla in förstärkning eller när man ska retirera? Det är näst intill omöjligt att känna av din egen stressnivå, tills du kan läsa det i spegeln. När stressen redan har satt sina spår. För några månader sedan upptäckte jag att jag fått lugg, eller nästan babyhår i vänster tinning. Det spretade och såg allmänt mysko ut. Min första tanke var - har det slitits av? Jag flyttade min mittbena för att kunna jämka mina nya spröt, ryckte på axlarna och tänkte inte mer på det. Häromveckan hittade jag ett nytt område med små korta fjun på höger sida. Det var då jag insåg att jag tappat hår. Min stress hade kommit upp till ytan. Och som en tidsaxel kunde jag se på det nyutväxta håret att det måste ha varit i november/december som bägaren runnit över. När håret till slut släppte. Fast vem vet, bägaren kanske fortfarande står full och rinner över. Det här handlar inte om en fåfäng förtvivlan över att jag tappar mitt hår. Det är såklart inte roligt, men det som gör mest ont är att min självuppfattning fått sig en törn. Att mitt försvar inte varit så starkt som jag trott, att jag inte är så tuff som jag gått och inbillat mig. Det är ett hårt uppvaknande, jag har fortfarande inte riktigt accepterat min gräns. Jag kan käka kosttillskott och byta shampoo för att boosta håret, men vad kan jag konkret göra för att stressa mindre? Det är ju där skon klämmer. Jag är tyvärr en kolossalt (på gränsen till irriterande) lösningsorienterad person, så det blir lätt kontraproduktivt att liksom jaga olika stressbekämpare. Med lätt antydan till desperation i blicken. Fysisk ansträngning är en för mig väl beprövad metod med bevisad effekt. Det har sedan barnsben varit botemedel mot prick allt, och behovet av aktivitet och rörelse sitter i fortfarande. Jag har alltid tränat, mer eller mindre hårt men alltid regelbundet och varierat. Belöningen är känslan efteråt, när bröstkorgen fått vidgat sig, musklerna har fått sig en genomkörare och pulsen har nått nya höjder. Helst i utomhusluft. Jag känner mig totalt okrossbar efteråt - och det är bättre än vilken vitamininjektion som helst. Den bästa träningen är terränglöpning i skogen vid mina föräldrars hus. Utan klocka. Bara jag, mina lungor och skogen. Skogen är min oas, my sanctuary. Tystnaden, suset, ensamheten. Det råa, orörda, uråldriga. I kombination med fysisk aktivitet är detta min källa till liv. I stan har bastun på kallbadhuset fått ersätta skogen. Växlingen mellan det extremt varma och det extremt kalla när man doppar sig i havet, är helt makalöst. Bastubadande förlänger livet, det skvallrar inte minst antalet äldre damer om, som hör till den mest hängivna besöksgruppen. Om hjärnan är som ett dåligt Tetrisspel när man kliver in, med olikformade bitar som pressats in på fel håll, töms hjärnan helt inne i bastun. Allt är tomt, rent och öppet. Efteråt kan du i lugn och ro lägga tillbaka bitarna igen, men nu på rätt plats och på rätt håll. Jag tror på fullaste allvar att alla världens problem går att lösa i en bastu. Min tredje metod, en nykomling, är meditation. Jag är, som ni kanske kan läsa mellan raderna, ingen spirituell person, men jag är väldigt bra på att slappna av när jag väl tillåter mig själv att göra det. Så nu testar jag att meditera med hjälp av Insight-appen, minst 5 minuter per dag, direkt när jag kommer hem från jobbet, för att tacka den inre arbetshästen för dagen och landa i mitt privata jag, utan krav på prestation. Bra app förresten. Lätt och användarvänlig, kan liksom sätta igång direkt och förinställa olika program för vad du vill göra. Tack till Elisabeth Byström på Minimalisterna, för tipset! Hur tacklar ni er stress? Har ni någon särskild plats eller aktivitet som får er att må extra bra?