Minimalist vs. Maximalist

Ibland är det tydligt att hjärtat har två kammare. Mitt klappar nämligen både för det minimalistiska modet och för det maximalistiska. Tänk Elin Kling möter Iris Apfel, eller Giovanna Battaglia. Om man snackar tungviktare. Vit skjorta och jeans den ena dagen. Klänning och 3 stora halsband nästa. Vad betyder det egentligen? Är min ombytlighet lika med osäkerhet eller bara ett tecken på kreativitet och experimentalism? Hur binder man ihop det? Måste man binda ihop det? Jag vet inte var min kärlek för minimalism kommer ifrån från början. Jag tror den har växt fram under åren jag läste till designer på universitetet och mina år som formgivare och grafiker. Kärleken till den nordiska stilen. Rena linjer och arkitektoniska former med oklanderlig finish, kontraster, avskalat, tydliga strukturer, en bestämdhet, en tydlighet, en självklarhet.  Maximalismen, eller den mer konstnärliga ådran, kommer definitivt från mina föräldrar och min uppväxt. Mamma var och är otroligt duktig i olika textilhantverk. Hon sydde, vävde, broderade, stickade. Hon har ett fantastiskt öga för färg och form och drog tidigt in mig - indirekt - i sitt intresse. Pappa bygger hus och är en mästare på traditionella snickerier och hantverksmetoder. Men det är ändå mamma som är lite av konstnären i familjen. Hon och jag kan fördjupa oss i finsk design, 60-talsmode, textiltryck, hur man bryter av en gråskala, silversmide ...  Och här står jag idag. Med ett dubbelt klappande hjärta. Jag är väl ombytlig. Så är det. Men inte på det sättet att jag tröttnar på det ena eller det andra, utan mer på ett sätt som känner av mitt humör för just den dagen, det tillfället. Jag tror vi är ganska många som känner så. Eller? Att leka med kontraster är då bästa receptet! Ta blåjeansen. Och svarta spetsiga loafers. Maximera med en mönstrad blus,. Och är du riktigt i farten, lägg till ett riktigt statement halsband. Och ett till. Ta-daa! En maximerad minimalist, bestämd men frigjord! Nej, vad det lät löjligt - men jag tror ni förstår poängen.Det här har ju fått mig att tänka efter ändå, vad är just Min stil? Precis, frågan många av oss ställer till oss själva ofta. I mitt fall är min vardagsuniform jeans, skjorta och loafers, i princip. Men andra dagar? I de mönstrade plagg jag äger kan jag tydligt se varför jag föll för just det plagget. Min röda tråd är grafiska mönster och härliga färgkombinationer hand i hand med enkla skärningar med speciella detaljer eller twist. Man kan tydligt se avsaknad av det som absolut inte är min stil. Bohemiskt, romantiskt eller överdrivet feminint. Jag är sugen på att bekanta mig mer med våra finska och danska designergrannar, som Marimekko, Ganni och Baum und Pferdgarten. Basen har jag ganska kirrad, det är mitt fundament som tagit år att förverkliga. Inget konstigt. Det lekfulla får sedan flytta in i form av väl utvalda statement plagg men med lång hållbarhet. Alltså inte den allra hetaste trendblusen just då, men ett plagg som är lika snyggt och användbart om 5 år. Kan vara en mönstrad kappa, en sidenblus, en scarf. Vet ni, Jag tror jag har hittat mitt recept.