Det som alla vet, men ingen talar om.

Sophia på Recovering Shopaholics skrev häromdagen ett intressant inlägg om att Älska kläder, men hata mode. Om hur vi matas med trender, nyheter, den perfekta hit och dit, och hur det ofta landar i överfyllda garderober, tomma plånböcker och ingen egen stil. Och ett berg av textilavfall. Varje år. Modets enda syfte är att få oss att känna att det vi redan äger är fel och det som vi kan köpa nytt är rätt.Sophia Schyman, Recovering Shopaholics Den meningen är så spot on. Kanske är det inte modets enda syfte, men Sophia sätter verkligen fingret på modets och dess följares ömma punkt. Ångest. Otillräcklighet. Utanförskap. Det finns en intressant, stark konflikt inom mode. En konflikt mellan viljan att tillhöra gruppen och behovet av att vara unik. Att både passa in och sticka ut. Hur löser man den ekvationen? Och vilka är 'reglerna'? En vän till mig tipsade mig om ett program i Sveriges Radio P1, Kropp & Själ, och ett avsnitt som heter just Sticka ut eller passa in? Här fördjupar man sig i det sociala spelet. Varifrån kommer vår reflex att vilja höra till samt vårt behov av att sticka ut? Och vad blir effekterna av vår strävan? Vad är det för mål vi strävar vi efter? Vad finns vid regnbågens slut? Psykologen Oskar Henriksson menar att för att bli unik och samtidigt behålla din plats i gruppen måste du först lära dig gruppens regler och normer och se till att du följer dem. Otroligt intressant, så gå in och lyssna tycker jag. Tillhörighet är så otroligt viktigt i dagens modevärld. Renommé och (rätt) märken är av största betydelse, men det får absolut inte vara uppenbart eller förutsägbart. Konstant överraska, förnya, uppdatera. Ligga steget före. Vara lite bättre. Vintage och second hand har fått ett uppsving de senaste decenniet, men hamnar ändå i ett alternativ fack. En separat kategori. Det lyckas inte få samma status som nya märkesplagg.  Så här sitter jag i min underbara cyanblå, handstickade tröja som jag fyndat second hand för några år sedan, 250 spänn. Gannis fina mohairtröja Julliard ger mig exakt samma härliga vibbar, men då hade jag behövt hosta upp ett par tusenlappar till. Mer än en halv månadshyra. Samma kvalitet, samma stil men inte samma status på långa vägar. Hur kommer det sig egentligen? Jag tycker det är fascinerande och skrämmande på samma gång.  Jag håller med Sophia. Jag älskar kläder. Jag älskar i och för sig mode också - men jag avskyr, verkligen avskyr modeindustrin. Jag har svårt för modereportage och -filmer/dokumentärer. Det blir ofta så banalt. Ytligt, platt - och tråkigt! Det är ofta helt utan humor, självdistans eller -insikt. Det är smalt, det är prestige, det är snobberi och översitteri. Vilket är himla synd. Modeskapande är absolut en konst och förtjänar att tas på allvar. Men industrin och kommersialismen har gett mode en dålig lukt. Jag är nog den i min vänkrets som är mest intresserad av kläder och mode. Och det känns ibland så tabu. Att erkänna mitt intresse. Att prata om det. Jag känner direkt att jag får en stämpel jag inte är bekväm i. Fortfarande. Jag känner att man ofta hamnar mellan stolarna. Älska kläder, hata industrin. För mig finns det ingen tillhörighet. Var är min kategori? Har ni kommit såhär långt i inlägget är ni guld värda! Kom gärna med era tankar och kommentarer, vill höra hur ni upplever er relation till mode och industrin.