Att äga eller inte äga - om kärlek på avstånd.

En väldigt klok person berättade för mig om en vacker glasskål hon hittade i en antikaffär. Priset är egentligen oviktigt, om den var dyr eller inte. Hon hittade den här skålen som hon tyckte väldigt mycket om, och hon hade möjligheten att köpa den. Men istället för att köpa den med sig hem nöjde hon sig med att konstatera: Den är lika vacker där den står. Denna stora, lilla anekdot har jag funderat väldigt mycket på dessa fyra månader. Det finns så många vackra ting runt omkring oss. Och helst av allt skulle vi vilja äga dem. Istället för att låta oss betrakta dem och beundra dem. Det är väldigt intressant, om än mindre överraskande, vårt behov av att äga och kontrollera. Mycket av det vi en gång åtrått har fått ett grått lager över sig. Ägandeskapet. Slutet på resan. Så vad var mest spännande? Bytet i sig eller jakten? Vi nöjer oss alltså inte med att beundra på avstånd. Istället skriver vi önskelistor på det som vi tycker oss sakna och räknar på ekvationer för att ta oss dit. Och när vi väl lagt beslag på detta beundransvärda objekt, så är den ursprungliga beundran borta. Förtrollningen är bruten, och vår beundran har bytts ut mot likgiltighet och ett belamrat hem.  När jag i min vardag ställs inför ett äga-eller-inte-äga, kontrollerar jag min impuls, kanske går där ifrån, och funderar på varför, jag funderar på det adderade värdet, på längre sikt, på var i mitt hem det skulle få sin plats och på sin funktion. Och handen på hjärtat så är det få saker som kommer så värst högt upp på den måttstocken. De flesta stannar vid att 'bara vara vackra'. Man lär sig mycket av att betrakta och beundra. Att älska på avstånd. Det kan vara, och det kan falna. Dessutom vet vi ju att det kommer nya förälskelser, varje säsong, och genom lite eftertanke och andrum lär vi oss att känna igen de kortvariga romanserna och de livslånga kärlekarna.  To own or not to own - about love from a distance A friend of mine once told me about a beautiful glass piece she had found in an antique store a while back. It was there for the taking, the price was no issue. She fell completely in love with it, but she was content enough to accept the fact that it is just as beautiful where it's at. When we encounter a beautiful thing, we want to own it instead of just letting it be beautiful. Often the chase is more desireable than the catch. What separates the short fling from a long-lasting love?