En bekännelse

När vikten var det enda i livet jag hade kontroll över, tappade jag kontrollen över den med. Ett brustet hjärta och en låg självkänsla blev det som slog upp dörren och lät ätstörningarna storma in igen. Trots att stoltheten jag hade över att jag tog mig ur dem sist var stark, så var destruktiviteten ännu starkare.  Jag hade tappat kontrollen helt över allt som gjorde mig lycklig, trodde jag. Istället för att se alla fina människor och fantastiska möjligheter omkring mig, så byggde jag upp väggar och fängslade mig själv tillsammans med ångesten och tankarna om att jag inte räcker till. Det enda jag kände att jag kunde ge mig en klapp på axeln för var när ytterligare ett revben syntes på överkroppen utan att jag behövde dra in magen. Men det positiva med att ha gått igenom samma tankar förrut var att jag snabbt kände igen tankarna och insåg att jag höll på att tappa kontrollen igen. Och nu har jag sökt vård för att ta mig ur detta, en gång för alla. Jag vill bara passa på att säga det att olikheter är något vackert. Du ska vara olik människan som står bredvid dig även om det är en den finaste människan du någonsin sett. För vårat samhälle klarar sig inte utan olikheter. Och även om du inte är den som personen du älskar faller för, så är du ändå perfekt precis som du är. Jag lovar, ödet har garanterat en annan väg vald för dig. Jag kommer fortsätta fightas mot mina hjärnspöken, men jag känner att det största slaget redan är vunnet. För den här gången har jag accepterat att jag är sjuk, istället för att neka det. Var rädd om er, allra finaste ni!