DU KAN HJÄLPA MIG

Jag har sedan min födsel haft eksem. Röda partier på olika ställen på kroppen som kliar så mycket att jag nästan varje gång river sönder mig och börjar blöda. "När det kliar på din kropp så är det en orkester som spelar. När du kliar på detta område, blir det som att du klappar åt orkestern och då vill den spela mer." Jag har varit med om massa besök på sjukhus, olika läkare och specialister. Fått massor av olika salvor till min kropp, mjukgörande, en starkare salva till hela kroppen, en salva för ansiktet, en för händerna, ytterligare en starkare salva till hela kroppen och ännu en sådan. "Du ska smörja in dig varje dag med dessa" Det löser jag, det löser vi. Dock tar detta en massa tid och efter att ha smörjt in sig med 300 olika salvor varje kväll i några veckor, då tröttnar jag och det blir allt mer sällan. Vilket inte är så bra. "Jag smörjer när det kliar, när min hud är torr eller när jag märker att eksemet kommer fram igen." Det är så jag har tänkt i princip hela tiden. Men det är såklart inte tillräckligt.   Jag har under hela min uppväxt (hitills) fått höra att eksemet kommer när det är kallt, dvs på vintern och att det inte är en bra årstid för min kropp. På sommaren får jag höra att det är pga värmen, för då svettas man och ja, det blir varmt helt enkelt. Jag får utslag när jag badar i pool, jag får utslag när jag svettas (tex på idrotten), jag får utslag när det är för kallt.. Men en sak som ger mig utslag i stora mängder och extremt snabbt är STRESS. Senaste halvåret har stressen varit min största fiende. I alla kategorier. Skolan, kroppen, huvudet osv. När jag blir stressad så blir jag enormt stressad. Mer stressad än någon annan människa. Jag får bokstavligen 50 olika saker i huvudet, jag blir varm, orolig, kan lätt börja gråta och känner sån panik inom mig. Det skapas ett stort jävla kaos i mig. Ett sånt kaos som skaver så mycket att det slutar med att jag börjar gråta. Det är inte ofta jag gråter. Om jag någn gång gråter, då är det något som verkligen inte känns bra inom mig, något som kan hugga ner mig så lågt att den enda vägen ut är att gråta. Jag är en tuff tjej, jag har extremt bra själförtroende, folk som stöttar mig och massa annat. Men det finns ändå saker som kan bryta ner mig, dock väldigt få sådanna.   Vet ni vad jag tycker om allra mest? Närhet. Att få krama någon, att bli kramad, veta att jag alltid har någon vid min sida osv.. Är det bästa som finns enligt mig. När jag kramar någon, sprider sig ett lugn i min kropp. Jag känner mig trygg. Jag känner ingen stress, ingen gråt och jag har inte så mycket saker snurrandes i mitt huvud. Såhär har jag sett ut det senaste halvåret. Inte hela tiden, men till stor del. Jag har känt en enorm stress. Skolan och annat som jag helst inte pratar om.   Jag kan tänka mig att väldigt många inte skulle våga röra en person som såg ut såhär. Det är en utav mina största rädslor - att folk ska "bli rädda", inte våga röra mig pga detta. Jag är så rädd för det. Jag älskar närhet. Om folk inte skulle våga röra mig pga detta så skulle jag bli helt förkrossad, inte för att det är elakt utav de, utan för att jag inte kommer kunna ta del utav det jag tycker om allra mest, som får mig att känna mig lugn och trygg. Du kan hjälpa mig. Det smittar inte, jag lovar dig. Om du märker att jag är/blir stressad, gå fram till mig, krama mig och säg till mig att ta det lugnt. De få sekunderna av din närhet kan göra enorm skillnad för mig. Så snälla, hjälp mig..