Om att våga vara modig

Så länge jag kan minnas har tanken på fjärran länder och en ständig nyfikenheten funnits i mitt liv. Jag har ofta känt min kropp klia och huvudet vandra iväg till platser jag länge bara trodde var en dröm. Trots det har jag alltid vågat tala om min vilja att leva ett globalt liv, kanske för att jag litar på mig själv tillräckligt mycket och vet att det jag talar om kommer jag också att göra. Att ord inte bara är ord - de är mina drömmar, visioner och mål. Saker jag vill göra imorgon, om ett år eller den dagen jag fyller femtio. För två år sedan tog jag beslutet att flytta till Melbourne. Efter att ha spenderat en utbytestermin där ett år tidigare insåg jag att mitt liv kanske aldrig mer skulle bli detsamma. Draget och längtan var för stor. Att jag hamnade i just Melbourne var nog egentligen en slump, jag är en person som nog skulle kunna trivas på väldigt många platser i världen. Men det jag fann just där var något som jag kände var livsviktigt för mig. Jag fann balansen. Jag började lära mig hur jag ska leva mitt liv för att vara den bästa Cecilia som jag kan vara. Både gentemot mig själv och mot andra. Att leva utomlands kommer självklart med uppoffringar. Jag, som är otroligt familjekär, bor 25 timmar med flyg från min familj och ser många av mina närmsta vänner en gång om året. Det är mer än ofta jag har en gnagande känsla av ångest i kroppen - en känsla som jag vet att jag lägger på mig själv. Men också ibland förstärks av personer jag egentligen inte känner och som inte borde få påverka mig och mina val. Då och då kommer kommentarer så som “ja jag hade då aldrig kunnat bo så långt ifrån min familj” eller “alla är vi ju olika”... Kommentarer från personer jag inte har en relation till och som nog inte förstår den inverkan som just deras ord har på mig. Hur som helst, när ångesten kommer smygande brukar jag påminna mig själv om min kärlek till min familj, mina vänner och Sverige. Jag påminner mig själv om det ofantliga stöd jag får från alla de som står mig nära. Som mina föräldrar brukar säga “vi uppfostrade våra barn till att vara självständiga individer som följer sina drömmar - och det är precis det hon gör! Nu har vår familj fått ett andra hem - Australien”. Mina fantastiska föräldrar.För det är ju just det, jag (vi) har två hem. Inget mer viktigt än det andra och kärleken till dem båda är lika stor. När jag ser på min framtid ser jag oskrivna blad, en bok som jag kan fylla med precis vad jag vill. Jag inser det stora i att jag får leva mitt liv på två platser och är otroligt tacksam men också stolt över det liv jag skapat för mig själv. Utan min tro till mig själv och modet att följa min drömmar (plus mycket stöttning från tjejen på bilden nedanför) vet jag inte riktigt vart jag hade varit idag.Jag säger inte att du behöver flytta utomlands, alla drömmer vi om olika saker. Men jag hoppas verkligen att ni alla vågar följa rösten ni har inom er och att ni litar på er själva. Jag skulle ljuga om de utmaningar jag ställts inför (ofta självvalt) inte skrämt mig, men man vänjer sig. Och för varje gång man tar sig igenom något blir man starkare och litar lite mer på sig själv och sin egen förmåga. Vi klarar så jäkla mycket mer än vad vi tror!