Helena

Stod i strilande varmvatten och rakade benen. Händer inte så ofta. Lyssnade på musik, just då "Helena", ursprungligen av Ted Gärdestad men just den här versionen var med Timo Räisänen. Den är melankolisk på något vis, ödesmättad. Kombinationen av musiken och det faktum att jag inte bryr mig vidare om rakade ben gjorde att det kändes som en beslutsam ritual. Som att jag fattat ett stort beslut som jag nu genomförde. Ihopbitet valde jag att skiljas från något. Att Timo dessutom skanderar "Helena" blev nästan för mycket. Hel lena Hel lena. Gjorde något annat jag sällan gör, jag satte på mig ett skärp. Har aldrig skärp, var flera år sen sist. Har i mitt liv bara köpt ett enda skärp och det är det på bilden. Det har varit med mig länge nu. Köpte det på Top Shop och jag tror att det kostade 300 kr men det kan ha varit mer. För jag minns så distinkt hur jag reagerade på summan när jag skulle betala. Skärpet saknade nämligen prislapp där det hängde och jag tänkte väl att det inte kunde vara så dyrt med skärp. Men det var det, i alla fall i en tonårings mått mätt. Men jag behövde ett antagligen mest för modets skull. Vet inte om det är modernt med skärp nu? Kanske borde jag hoppas på inte så att jag kan bli en trendsättare? Jeans och skjorta blir det inte mycket heller av på hemmakontoret som blivit min coronavardag. Men jag känner vittring på en AW. Ett glas rött i regnet. Helst inte i regnet men med det som backdrop.