3 minisar som vill följa med till Sverige

Är verkligen så stolt över den där lilla skrutten på de där 2 bilderna här precis ovan. Vi har verkligen kommit långt både han och jag i våran egna dagliga verksamhet som det så fint heter. Idag har han inte varit ledsen någon gång, han har till och med vinkat hejdå till mamma och sedan följt med mig tillbaka till leken direkt. Visst, inatt hade han en väldigt bra sömn och det har ju en stor påverkan. Och det kommer så klart vara dagar han inte är på humör bara, men jag ser bortom dom dagarna och tänker just nu på denna fantastiska dag när han bara busat och skrattat hela våran dag tillsammans.På första bilden ser ni några riktigt söta gullegrisar som jag stötte på när jag var ute på en av mina promenader, 3 små puppys som förlorat sin mamma. Det var en tant som tog hand om dom nere vid strandpromenaden och jag hoppas innerligt att hon lägger ner hela sitt liv på dessa 3 små krabater för annars tar jag dom allesammans. Jag blir ju så klart mega super duper glad när jag ser och möter valpar längs med strandpromenaden eftersom jag är den hundälskade som jag är. Jag menar, jag la märket till Henkas hund innan jag ens la märket till honom. Men dessa 3 små valpar mötte jag vid början av min promenad och hela dryga timmen som jag var ute och gick med Jonathan så tänkte jag på dessa små pluttar. Hon, tanten som tar hand om dom nu, är säkert jätte glad att ha dom, hon får uppmärksamhet av alla turister osv. Men sen då? När dom blir stora? Ska dom springa runt här på gatorna? Jag har svårt att tro att hon vill ha dom allihop, och hur många av de vuxna hundarna här har egentligen något så kallat hem? Jag blir lite ledsen av att tänka på det men det finns ju inte mycket jag kan göra för alla dessa stackars hundar.