11 veckor har gått och 4 återstår.

  Jaa, som sagt i det förra inlägget... Bara en månad kvar...  Jag vet inte riktigt vad jag tycker, känner och tänker längre. Det är ju klart att jag längtar efter en mega jul som det är varje år där hemma med hela familjen. Klart att jag bara saknar att sitta i lägenheten med Emma och kolla på snön som faller utanför i de små källarfönstrerna. Och självklart lilljulen med Annie. Det blev det ingen förra året, men det hoppas jag vi tar igen i år.  Jag längtar hem efter alla, familjen, släkten, vännerna. Men det känns bara tyngre och tyngre för varje dag som går att hålla Zoé. Att tänka på hur jag fått se henne utvecklats under denna tiden jag varit här och sen ska allt bara ta stopp. Jag vill ju komma tillbaka och hälsa på, men samtidigt.. Zoé will not remember me.  Hon kommer inte minnas alla gånger jag sjungit "mössens julafton" på skötbordet, alla gånger jag suttit med henne på golvet och dansat hennes "vifta med händerna" dansen, inte heller kommer hon minnas alla de gånger vi suttit ute och jagat myror bara för att det är mer intressant än alla de miljarders leksaker hon har.  Jag kan inte och tänker inte ens försöka att sticka under stolen med att detta är sjukt jävla jobbigt. Att det de senaste dagarna inte riktigt gått att hålla sig för att torka bort några tårar som kommit halvvägs ner på kinden. 11 veckor har jag nu varit i familjen och 4 veckor återstår. 4 veckor att ta vara på varenda minut med Zoé, familjen och alla vänner.