Vasastafetten!

Hej! Hade inte tänkt att skriva något inlägg men känner att jag måste få utlopp för mina känslor. I torsdags eftermiddag åkte jag upp till mitt älskade Sälen. Jobbade fredagen, sista arbetsdagen innan semester på distans. Fixade med mat innan mina lagkamrater kom för övernattning. Så himla trevlig kväll vi hade med mat, en skvätt vin till de som ville och en massa snack inför lördagen utmaning Vasastafetten. Jag hade tidigare på fredagen haft ett bra snack med en fin vän. Jag var ledsen över att jag inte skulle kunna ta mig an min sträcka pga av ryggbesvär och en besvärlig ischias. Min vän säger, du kan väl gå din sträcka. Jag har aldrig sett det som ett alternativ, har skämts vid blotta tanken på att gå. Vad ska folk tänka och tycka? Men helt plötsligt låter det ok i mina öron och jag ville ju så gärna vara med. Presenterar idéen för övriga deltagare vid middagen och alla är överens, jag går min sträcka 4,7 km i stället för att någon annan får springa en extra. Lördag morgon, uppställning kl 05:45. Ut med hunden, frukost och sedan köra till starten med startmannen och se till att nästa kom på bussen till Smågan för sträcka två,  Åkte sedan tillbaka till lägenheten, packade ihop mina grejer och åkte sedan mot Risberg för att ta emot löpare. Följde sedan löpare efter löpare tills det blev min tur från Hökberg till Läde. Var så inställd på att jag skiter i vad andra tycker, ja ska gå min sträcka utan att skämmas. Efter några hundra meter tänkte jag att jag kan prova att springa och stå ut med smärta  i alla fall hundra meter. Döm om min förvåning då jag klarade en kilometer innan flåset satte stopp. Såg en kvinna i min ålder några hundra meter framför mig och tänkte att henne ska jag ta  Hon som jag joggade och gick om vartannat och inledningsvis tog jag inget på henne men jag hade gett mig fan på att hon ska inte vara före mig vid växlingen. Har vid ett tillfälle tidigare i livet känt samma sak och det var den gången jag körde Halvvättern och hade siktet även där på en person som inte skulle vara före mig. Den gången ”vann” jag med ca 30 min och tänkte nu att jag kan fixa det igen 😊 Det som jag trott skulle ta uppåt en timme tog ca 43 minuter och ingen var lyckligare än jag. Dessutom slog jag personen jag siktat in mig på med några hundra  meter.  Har fått så mycket positiv feedback från alla håll så trots grym träningsvärk bara ler jag.  .  Tack grymma  gänget  för en grym upplevelse. Två av  lagkamraterna saknas få de var tvungna att  åka tidigare. Nästa år är vi på det igen! 😊Herrejävlar va bra vi är!