Recension: TWENTY BOY SUMMER

  Titel: Twenty Boy Summer Författare: Sarah Ockler Serie: - Sidor: 290 Bokförlag: Little Brown   "'Don't worry, Anna. I'll tell her, okay? Just let me think about the best way to do it.' 'Okay.' 'Promise me? Promise you won't say anything?' 'Don't worry.' I laughed. 'It's our secret, right?'   According to Anna's best friend, Frankie, twenty days in Zanzibar Bay is the perfect opportunety to have a summer fling, and if they meet one boy every day, there's a pretty good chance Anna will find her first summer romance. Anna lightheartedly agrees to the game, but there's something she hasn't told Frankie - she's already had her romance, and it was with Frankie's older brother, Matt, just before his tragic death one year ago."       Anna och syskonen Frankie och Matt är bästa vänner. Under en längre tid har Anna haft känslor för Matt, men det kan hon inte säga till Frankie av rädsla för vad hon ska tycka. En sommar besvarar Matt Annas känslor och de har en hemlig sommarromans. Matt lovar att berätta för Frankie, men hinner inte innan han dör i en tragisk bilolycka. Ett år senare bestämmer Frankie att hon och Anna ska åka till Zanzibar Bay, ett sommarparadis, och träffa en kille för varje dag de är där. Vad hon inte vet är hur krossad Anna är inombords, och vilka hemligheter hon bär på. Jag tycker att det var en rolig idé till en bok, men jag fick inte det jag hade väntat mig. Hela det här uppdraget med att hitta en kille för varje dag hamnar ganska snabbt i skymundan och istället tar handlingen en helt annan vändning. Fokuset ligger på Annas inre strid. Ska hon berätta för Frankie om henne och Matt? Att Matt var hennes sanna kärlek? Eller ska hon fortsätta vara en stöttande bästa vän till Frankie som trots allt förlorat sin bror? Jag hade hoppats på något annat bara, men boken var ändå helt OK. Väldigt mysig och sommrig!     Fart och spänning finns det ju inte speciellt mycket av. Hela boken är faktiskt väldigt förutsägbar. Och då med betoning på väldigt. Och när den "stora twisten" kom så kunde jag bara tänka "no shit?". Men jag tycker ändå att Sarah Ockler gjorde ett bra jobb med att få fram den sommriga och kärlekssprudlande men ändå sorgliga känslan som den här boken bygger på. Man blir liksom inte ens irriterad eller arg av att den är så pass förutsägbar och aningen enformig. Man är OK med det.     Jag tyckte att alla karaktärer hade ett djup och egna personligheter. Det är bokens starka sida. Den är karaktärsdriven. Anna är huvudpersonen. Man får se både hennes bra och dåliga sidor, hennes för- och nackdelar, vilket gör henne till en acceptabel karaktär. Jag förstår hennes sätt att vara och jag förstår de val hon gör genom boken. Och jag känner sympati för henne efter vad som hände Matt, och hennes ständiga barriär från Frankie, då hon inte kan vara helt ärlig om vad som hände den där sommaren innan Matt dog. Det hela är väldigt tragiskt, men samtidigt vackert. Frankie är Matts syster, och Annas bästa vän. Sedan sin brors död så har hon blivit lite av en rebell, vilket träffar mig ganska hårt då hon påminner mig mycket om en gammal vän till mig. Hon vill desperat få sina föräldrars uppmärksamhet, vilket är förståeligt, eftersom att de inte kan släppa det som hänt. Jag gillar att se Annas och Frankies personligheter crasha och samtidigt funka så väl genom boken. Det känns väldigt verkligt. Sarah Ockler lyckades verkligen med sina kraktärer.     Boken är skriven ur första person. Annas synvinkel alltså. Jag tror att det var viktigt eftersom att Anna bär på så himla mycket hemligheter som hon inte ens kan berätta för sin bästa vän. Som läsare lär man känna henne på en djupare nivå, och det behövs för att förstå henne. Men skrivsättet är inte direkt ett mästerverk. Jag kunde se att författaren försökte så hårt med att göra det hela lite poetiskt och fint, men lyckades inte riktigt. Det bliv lite mellanmjölk över det. Men berättelsen är ändå fin. Man får ta den med en nypa salt.   Helt OK, men inte fantastisk. Det blir en trea tackvare de starka karaktärerna!   3 av 5 deathly hallows     Första meningen: "Frankie Perino and I were lucky that day."