Recension: THE SELECTION

    Titel: The Selection Författare: Kiera Cass Serie: The Selection-serien (#1) Sidor: 327 Bokförlag: Harper Teen   "For thirty-five girls, the Selection is the chance of a lifetime. The opportunity to escape the life laid out for them since birth. To be swept up in a world of glittering gowns and priceless jewels. To live in a palace and compete for the heart of gorgeous Prince Maxon.But for America Singer, being Selected is a nightmare. It means turning her back on her secret love with Aspen, who is a caste below her. Leaving her home to enter a fierce competition for a crown she doesn't want. Living in a palace that is constantly threatened by violent rebel attacks.Then America meets Prince Maxon. Gradually, she starts to question all the plans she's made for herself--and realizes that the life she's always dreamed of may not compare to a future she never imagined."     35 tjejer lottas fram för att tävla om att få gifta sig med prins Maxon. De får bo på slottet under en tid medan prinsen ser efter vem av tjejerna han vill ha som fru. America Singer väljs ut mot sin vilja men upptäcker snart att det finns många hemligheter innanför slottets murar, och att prins Maxon inte är den hon trodde han skulle vara. The Selection är The Hunger Games fast med en prins som pris istället. Och man behöver inte slåss till döden heller. Jag vet att man inte borde jämföra böcker, men den första halvan av The Selection var ren tortyr för mig för att jag såg alldeles för mycket The Hunger Games ripoff. Det är inte bara handlingen som har sina likheter, men även karaktärerna. Genom större delen av boken satt jag bara och tänkte "där är en Gale. Där är en Peeta. Där är Cinna. Där är Effie. Där är Ceasar Flickerman. Där är Prim..." det fanns inget stopp på det! Sen har vi hela det här kastsystemet som jag inte för mitt liv kunde förstå mig på. Varför? Bara... varför?? Jag kunde tillochmed hålla med "rebellerna" till en viss del. Fan, jag skulle också vara rätt pissed off om jag var född till ett lågt kast och inte hade någon chans att jobba mig upp. Vems idé var det liksom? Jag skulle såklart inte gå så långt som rebellerna i boken, men ändå. Vilken värdelös idé, det där med kastsystem. Ingen logik någonstans. Men jag ska inte vara helt och hållet negativ. Jag tycker att idén med själva "the Selection", alltså hela prinsen-ska-hitta-en-fru-i-live-tv -grejen, är väldigt bra och underhållande. Men det var inte förrän halva boken var utläst som jag kände mig snäll nog att sätta ett högre betyg än 1.   Jag tycker absolut att boken var spännande. Jag blev aldrig uttråkad, bara irriterad. Det fanns alltid en liten röst i huvudet som sa "läs vidare!", så där får The Selection en extra stjärna av mig. Boken håller kvar läsarens intresse för att man vill gärna veta hur det ska sluta, men irritationen fanns ändå där någonstans. Jag skulle nog säga att man inte borde läsa den här boken om man väntar sig ett hejdundrande äventyr, men om man vill ha något roligt och lätt i dystopisk miljö... here you go. Absolut inget mästerverk, men bortser man från handlingen som kan liknas med en The Hunger Games parodi och istället fokuserar på undertonen av spänning och romans och tonårsångest, så kan man faktiskt gilla The Selection.   Jag. Hatar. Aspen. Så, nu var det sagt. Let's move on. Huvudpersonen är America Singer... och jag ska motstå frestelsen att göra narr av det namnet (...wtf...). Jag kunde på sätt och vis relatera till henne. Hennes känslor menar jag då... inte att hon får bo i ett slott i kampen om att få gifta sig med prinsen. Jag kände faktiskt att hon var verklig och realistisk och ett nöje att läsa om. Hennes berättarröst gav boken det lilla extra som den behövde, även om hon kunde säga saker som var så löjligt uppenbara redan att man inte kan motstå att himla med ögonen. Sen har vi de två karlarna i den här historien. Aspen och prins Maxon. Då jag redan uttryckt mina känslor om Aspen, så ska jag gå vidare med att säga att jag inte heller gillar Maxon. Han var mer OK än Aspen, men jag gillade honom aldirg speciellt mycket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Ibland var han underbar, absolut. Men jag fann honom så o-attraktiv på något sätt. Jag föll liksom inte för honom. Det fanns både starka och svaga karaktärer alltså, men ingen som jag riktigt fick kontakt med. Och om ni nu sitter och undrar varför jag hatar Aspen så mycket så ska jag försöka förklara. Han är självisk och dryg och manipulerande och har ett jäkla temperament. Jag hatade honom redan från hans första mening i boken.   Det fanns ingenting med Kiera Cass skrivsätt som var speciellt utstickande. Ingenting man minns lisksom. Och så kände jag att hon ofta använde sig av samma beskrivande ord eller känslor flera gånger genom hela boken. Man kunde få lite av en deja vu-känsla. Så det var irriterande. Men i stora drag så tycker jag att hon var helt OK. Man hade lätt att hänga med, språket var ledigt och inte krystat. Kanske lite för ledigt och slarvigt ibland, men det kunde jag ignorera. Men Kiera Cass kommer inte direkt hamna på min författarfavoriter-lista.   Det blir en balanserad trea på den här. Jag kände att slutet var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja läsa fortsättningen :)   3 av 5 deathly hallows     Första meningen: "When we got the letter in the post, my moher was ecstatic."   BOKTRAILER