Recension: MONUMENT 14

  Titel: Monument 14 Författare: Emmy Laybourne Serie: Monument 14-serien (#1) Sidor: 294 Bokförlag: Feiwel and friends   "Six high school kids (some popular, some not), two eight graders (one a tech genius), and six little kids trapped together in a chain superstore build a refuge for themselves inside. While outside, a series of escalading disasters, beginning with a monster hailstorm and ending with a chemical weapons spill, seems to be tearing the world - as they know it - apart."       Ett gäng barn och ungdomar låser in sig i en livsmedelsbutik för att skydda sig från en galen hagelstorm som precis fått deras skolbuss att krascha. Snart så blir vädret bara konstigare och inte nog med det så blir det en läcka i något high tech labb som sprider ett farligt virus ut i luften. Det var förståss handlingen som lockade mig mest av allt. Jag hade sett fram emot massor med galna naturkatastrofer, typ världens undergång. Och jag hade sett fram emot ungdommarnas survival-skills och hur de kommer hantera situationen. Men oj så besviken jag blev! Visst, ja, de är inlåsta i den här livsmedelsbutiken och måste komma på vad som ska göras härnäst. Men allt de gör är att äta mat och bli höga på mediciner som de hittar på apoteksavdelningen. Och bli fulla också. Det finns stunder då de faktiskt verkar försöka komma på en lösning på problemet. Men för det mesta så händer det verkligen ingenting. En liten plot-twist där och en liten cliffhanger där. Men inget som får läsaren att tappa hakan direkt. Det var ett gott försök och en bra idé. Men dåligt utfört.     De första 200 sidorna är som ett enda långt dåligt skämt som ingen fattar. Jag kan inte säga att boken var tråkig, utan mera irriterande. De twisterna som fanns var varken chokerande eller tillfredsställande. Man bara höjer på ögonbrynen lite. Jag erkänner att närmare slutet så togs spänningen upp en aning, så det är ju bra i sig. Men annars är jag grymt besviken. Det har nog också mycket att göra med att jag verkligen inte gillade karaktärerna, så jag brydde mig inte om vad som hände dem. Därför blev jag heller alldrig tillräckligt inne i boken för att kunna blir riktigt tagen.     Karaktärerna är definitivt bokens svagaste punkt. De är så platta hela bunten att jag ville läsa ett helt random kapitel ur Will Grayson, Will Grayson för att kunna känna något igen. Och sen när karaktärerna började få en liiiiten gnutta personlighet så skulle det såklart vara helt störda och totalt orealistiska personligheter! Huvudpersonen... ok, för det första tog det mig kanske tio sidor innan jag fattade att det var en kille. För att boken är skiven i jag-form och det tar flera kapitel innan man får veta att han heter Dean (och nej, det står inte ens på baksidan av boken). Innan dess var min enda ledtråd till vilket kön han var; att han såg en tjej på bussen som var "the girl of my dreams". Och jag tänkte bara... är det en kille eller en lesbisk tjej??? Förutom det så är Dean den skummaste och sliskigaste huvudperson jag någonsin stött på. Sättet han tänker när han ser Astrid (hans drömtjej) är bara så NASTY! Det är rent av läskigt! Jag fick sånna dåliga vibbar av snubben. Sen har vi de övriga barnen och ungdomarna, som jag knappt minns namnen på. Men en som jag störde mig mycket på var mobbaren. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför han fortsatte mobbas även i den livsfara som de alla befinner sig i. Helt ologiskt för mig. Åh... jag orkar inte prata om de här plattfiskarna mer.     Så utomordentligt irriterande på alla sätt och vis. Mest för att det är Deans berättarröst, och ni vet ju nu vad jag tyckte om honom. Inget flyt alls, och väldigt dåliga dialoger. Ingen pratar sådär! Det blev en gnutta bättre närmare slutet, men det blev aldrig bra. Det här är Emmy Laybournes först bok, så jag antar att hon inte riktigt hittat sitt personliga skrivsätt än, och det fattar ju jag också att det är svårt. Men jag blev bara så himla irriterad på hennes försök att få en enkel mening att låta unik eller rent av poetisk. Det blev bara löjligt. Men jag har läst värre.     Jag är så besviken. Men eftersom att det lätt kunde ha varit mycket värre, och eftersom att jag läste ut hela boken utan att sätta eld på den, så blir det en mellansvag tvåa.