"Mr TOURETTE och jag" Pelle Sandstrak

Har du hört något om denna man, Pelle Sandstrak? Han föreläser nu mera en hel del om sin resa med sin diagnos. Jag såg honom för ett par år sen och jag är så tacksam för att jag fick den möjligheten. För att möta honom på riktigt visar vilken härlig person han är, stark och modig att kunna bemöta sin publik trots sina tics. All heder till honom och att han är den person han är och inte något diagnosfreak, utan han är verkligen Pelle och hade nog kanske varit en Knut utan sin diagnos. Man är ju inte sin diagnos, utan man är en person. Jag hade läst boken ett par år innan jag hamnade på hans föreläsning. Jag fullkomligt bodde i den där boken om hans resa genom allt han varit med om. Den hårda vassa tiden i skolan, hans tvång som han bara gjorde, hur illa han for fram i livet och när han faktiskt möter de där personerna som gjorde saker mot honom som gjorde att gnistan i hjärtat levde kvar. Han förklarar de i sin bok och även under sin föreläsning att det är inte personer som gjort stora saker utan de där personerna som såg honom, som såg Pelle. Som han kände att de vill nå mig, de vill förstå och verkligen rädda mig, lilla lilla mig. Vackert. Jag måste skriva av de han berättar om dessa två individer som är de starkaste personerna för honom Lillemor och Anton Jag vet inte vad det var som hände inuti min hjärna just i dessa situationer. Antons sätt att titta på mig, länge, hålla kvar blicken, höja rösten på rätt ställe, sänka den sekunden efter, halspastillerna, lakritsdoften. Lillemors direkthet, hennes varma skratt, sättet hon rörde sig på, recepten hon egentligen inte brydde sig om, Fiaten, plasthinken. Båda hade något oberäkneligt över sig. Det oväntade öppnade upp, gav mig ny energi, en spark i baken. De respekterade mig. Respekten sitter i magen, inte i huvudet. De gav sig heller aldrig in i någon diskussion och de sa aldrig att så är det och så kommer det alltid att förbli. De bara överraskade. De var så självklara, de tvekade aldrig (sidan 170-171).Hela hans liv har hans ritualer som är tics tagit över honom, olika mycket beroende på dagsformen, men ändå hans största hinder genom livet. Hur han i skolan försökte dölja sina tvång och lämna klassrummet för att ticsa av långt borta i korridoren vid slöjden. Rädd för att de ska skratta åt honom. Hans enorma rädsla för olika dofter, människors svett, sjukdomar,,, ett virrvarr av hemskheter som kan växa sig så stora så stora. Hjärnan kockar över... ticsen kommer samt något olämpligt ord. Jobben byts av som vuxen där han inte kan jobba kvar för att tvånget och ritualerna bryter sönder honom och allt bli ohållbart. Till slut när Pelle väl hittar rätt så är det verkligen som att svaret på allt bara behövdes, förståelse om sig själv och att möta rätt person. Sån tur han verkligen har att hamna rätt för oj vad mycket okunnigt knasfolk de finns inom detta alltså, för att inte tala om psykologer. En person som kunde ge stöd på rätt sätt, att se honom. Att han kan få en känsla att förstå sitt djup, sin personlighet. Jag kan ärligt säga att jag beundrar hans enorma styrka. Har personligen sett en person resa sig från total misär så jag vet vad den där kraften gör med oss. Enormt är de. Och där är det inga psykologer eller läkare som knappt förstår vad det är man talar om. Det gäller att se att beteendet är en del av personligheten och det är då man kan börja jobba. Läs om Pelle, det är en enorm resa han har gjort och gör fortfarande och många med honom. Älskart!!!