"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr

"Hon hör bombplanen när de är fem kilometer bort. Ett stigande sus. Bruset i en snäcka. När hon öppnar sovrumsfönstret blir bullret från flygplanen högre. För övrigt är natten förfärande tyst: inga maskiner, inga röster, inget slammer. Inga sirener. Inga steg mot kullerstenen. Inte ens några måsar" s.14"Kanske var den gamle guiden en smul knasig. Kanske hade Lågornas hav aldrig funnits, kanske är förbannelser påhitt, kanske har hennes pappa rätt: planeten består av magma och jordskorpa och hav. Tyngdkraft och tid. Stenar är bara stenar och regn är bara regn och missöden är bara otur". s 71 För mig var detta en annorlunda berättelse som väckte en stor nyfikenhet inom mig genom att bara hålla i den. Vet inte helt varför men det var något med hela beskrivningen om den huvudperson som man som läsare möter. Och framsidan kändes lockande. Det är en riktigt lång resa att följa huvudkaraktären Marie-Laure. Det är krig, andra världskriget och Marie-Laure bor i Frankrikes Paris. För henne blir kriget lite extra kämpigt då hon precis nyligen har blivit blind vilket gör att hon måste lita till sina sinnen av känsel, doft och ljud. Jag kan se mig Marie-Laure på gatorna när hon försiktigt ska ta sig till bageriet i området hon bor i och att det är en stark känsla för henne med både dofter och ljud. Det är en balans mellan att man följer de vanliga livet men att det är skitigt och oroligt och inte så muntert som läsaren kanske får bilderna utav oavsett om man redan vet historien eller inte. I en annan del av Europa under samma tid så drömmer en pojke vid namn Werner om att bli radiotekniker. Han befinner sig i Tyskland och jobbar under denna tid i slit och smuts i kolgruvan. Men drömmarna försöker han hålla vid liv. Marie-Laure flyr Paris och hamnar i Saint-Malo där även Werner finns och deras första möte för dem samman. Jag ger inte denna historia och roman full pott av betyg men utav 5 poäng så får den åtminstone en svag 4 för att den trollband mig på ett ovanligt sätt. Och som att man fick en chans att vara med där i kriget. Det finns en viss mystik kring en blå sten i storryn som jag känner tappar en hel del av sin förväntade mystik och det är ett stor minus för mig personligen. Men en bok som jag kommer läsa snart igen för att den är riktigt bra.