Rätt husnummer

- ”Vilket husnummer var det?” - ”Hur fan ska jag kunna veta det?” Detta var början på den konversation jag hade i helgen. Det är närmare ofattbart hur det kan gå till på det här viset men gång på gång blir det såhär. Ni som läser bloggen ofta förstår naturligtvis vad det handlar om. Ja, ni gissade rätt. Det var jag och min kompis Stinsen som var på äventyr igen. Det var han som skulle hålla reda på vartåt vi skulle och jag som var något slags bihang. Han visste inte ens vilket husnummer vi letade efter. - ”Vad menar du med att du inte vet vilket husnummer det är? Vi är ju mitt inne i stan. Det finns hur många hus, och husnummer, som helst. Skulle du bara hitta rätt av dig själv eller hur tänkte du?” frågade jag, halvt vrålandes där vi gick längs Sveavägen i Stockholm. - ”Hur svårt kan det vara? Husnummer är väl inte allt. Det är väl bara ett slags riktmärke. Hur tror du gjorde förr när husnummer inte var uppfunna än? Eller innan ens siffror blivit till?” svarade han och trodde att han hade kommit med en bra poäng. Jag orkade inte ens respondera på hans idioti. Jag ville bara veta vilket husnummer som vi skulle till. Framförallt ville jag komma fram givet de regnmoln som flockades ovanför våra huvuden. Det där såg verkligen inte bra ut, tänkte jag medan jag förbannade mig själv över att ha gett Stinsen ansvar. Han stod och försökte titta i kartan han bar med sig. Han var fortsatt fast bestämd över att inte behöva några husnummer. ”Det var för amatörer” som han uttryckte det. Vi tittade åt höger och vi tittade åt vänster. Sedan kände jag den första regndroppen landa i min panna. Jag tittade uppåt och pannan möttes av många fler. Vi tog till flykten mot ABF-huset på andra sidan gatan. Det må vara så att vi rörde oss bort från det hus och husnummer vi skulle till men nu var det skydd som gällde. Regnet bokstavligt talat öste ner på gatan och folk sprang åt alla håll. Vi stod där och väntade, sedan väntade vi lite till. Vi spanade, tittade upp mot molnen och suckade för oss själva. Utan husnummer skulle vi inte komma någonstans. Utan att vi... - ”Här är det ju. Här är rätt husnummer för fan”, hörde jag Stinsen säga innan han knappade in koden på en dosa vid en dörr bredvid platsen vi stod på.