Gemensamma krafttag för fasadrenovering

Vi tog fasadrenoveringen på allvar. Det gjorde vi verkligen. Prompt bestämde vi oss för att inte anlita en firma. Inte för att vi på något sätt trodde att vi kunde göra fasadrenoveringen bättre. Inte heller för att vi tyckte att priset lät orimligt eller så. Det är trots allt en stor operation. Nej, enbart för att vi ville att fasadrenoveringen av vårt kära hus skulle utföras av oss och våra närmaste. En succé. Det får man ändå säga att det blev. Vi påbörjade vår fasadrenovering under tidig vår. Vi skickade ut till vänner, bekanta, släktingar och familjemedlemmar. Det vi sökte svar på var vilka som kände för att hjälpa till med det storslagna projektet. Förvånansvärt många tackade ja. Som tur var tackade samtliga av våra bekanta med bakgrund inom byggbranschen ja. Något annat hade förstås varit en katastrof och då hade vi nog fått välja en entreprenör ändå. Så, vi började med planering och lät detta ta ett tag. Det var min sambos vän Steven som sa att man inte skulle synda genom detta moment. Var sak har sin tid och det var lätt att bli tidsgirig, sa han. Ett uttryck jag inte hört förut men jag gillade både hur det lät och innebörden av det i sammanhanget. Nej, fasadrenovering ska få ta tid – så var det bara. Tiden gick och tillslut var det dags att inhandla material. Här var vår vän Lisa en oerhört viktig resurs. Hon hade aldrig slagit i en spik i hela sitt liv, lät hon berätta, men hon var en jävel på logistik. Hon hade projektlett både det ena och det andra och ”detta ska väl inte bli några konstigheter” sa hon och tog på sig ledarhatten. När materialet sedan ändrat vår tomt var det dags att börja. Innan arbetet med fasadrenoveringen drog igång bestämde vi oss för att ha kick off. Det var en rolig och väldigt, väldigt sen natt men som uppskattades av alla projektdeltagare. Vi stod förstås för hela kalaset. Både det faktiska kalaset och för materialet vi skulle bygga med. På måndagen efter festen var det dags att kavla upp ärmarna och dra igång med vår fasadrenovering. Alla var spända, tycktes det. Min svärfar sa att han inte hade varit med i ett liknande projekt sedan 70-talet. Det både hedrade mig och gjorde mig lite nervös, men det senare sa jag inte till honom. Jag och min sambo gav high-fives till alla och utropade sedan de bevingade orden: ”Verkställ!” Sedan var vi igång.