MIN STÖRSTA RÄDSLA

Det finns inget som gör mig så rädd som döden.Det är det enda vi måste här i livet, att dö. Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för döden, känslan av att en dag inte finnas, att man en dag bara glöms bort och att det här korta ögonblicket på jorden är över skrämmer mig något enormt. När jag tänker på det för länge drabbas jag av sån dödsångest att det då kan börja flimra framför ögonen och det känns som allt snurrar i några sekunder och då måste jag fort fort börja tänka på något annat så jag får tillbaka fästet på jorden,  för det känns nästan som att jag svävar bort och ur min kropp. Såhär har det varit hela mitt liv. Jag minns att när jag var liten kunde jag få dom här tankarna varje kväll och då kunde jag gråta mig hysteriskt till söms. Jag minns särskilt kvällarna innan min födelsedag, då kunde jag tänka ’‘Det här är sista gången i hela mitt liv jag är 9 år, jag kommer aldrig någonsin få vara 9 år igen’‘  och då växte paniken i mig och tårarna hittade ut. Därför pratar jag aldrig om döden och jag undviker ämnet så gott det går. Rymden och framtiden går även hand i hand med det, när jag tänker på det får jag samma panik känslor i kroppen. Jag fascineras av rymden men samtidigt är det bland det läskigaste jag vet. Att veta att vår planet bara är en liten fis i rymden och att veta att det inte finns något slut eller stopp i rymden får mig att bara vilja.... Ja jag vet inte ens vad jag vill. Jag får bara panik.Jag tänker på döden minst en gång varje dag och nu med alla terrordåd som hänt dom senaste åren är det ännu mera påtagligt. Dom första månaderna efter terrordåden i Paris 2015 åkte jag inte tunnelbana och vistades aldrig nere i T-centralen. Och än idag trots att det var över 6 månader sen kommer jag på mig själv med att pausa musiken och kolla en extra gång över axeln när jag går på Drottninggatan själv och shoppar.. ’‘Vart kan jag springa och gömma mig om det kommer en bil i full fart nu?’’ är en fråga jag ofta ställer mig själv.  Men det här inlägget ska inte handla om min rädsla för terror eller att rymden är oändlig utan det handlar om döden i sin enkelhet. Några av er kanske tycker jag låter helt knäpp och flummig men har jag tur kanske någon känner igen sig och kanske är jag inte så galen som tänker så här. Ikväll kollade jag på Christine Meltzers nya program ’‘Meltzer & döden’’. Det var verkligen en ögonöppnare för mig. Om jag någonsin ska komma över den här rädslan måste jag någon gång våga ta tag i den. Även om vissa inslag var jobbiga att titta på kändes det ändå nyttigt för mig att se allt och tänka och reflektera över det. Jag rekommenderar er verkligen att se det programmet, oavsett om man är rädd för döden eller bara är nyfiken och vill ha underhållning. Jag är så glad att det är just Christine som gör det här programmet, jag har alltid gillat henne och det är just för att hon är så äkta och ärlig och för att jag känner igen mig mycket i det hon säger.Jag blev så inspirerad av kvällens avsnitt att jag redan nu ska börja fila på en bucketlist/nyårslöften inför 2018. För innan jag dör vill jag kunna säga att jag levde livet fullt ut. Och ett utav mina första mål är att våga prata mer om, Döden. Grattis till dig som orkade läsa hela den här långa texten. Jag tror jag aldrig någonsin varit så här personlig i bloggen och jag tvekade länge ifall jag skulle våga publicera det här. Det här är verkligen mina djupaste tankar och jag hoppas att ni tar emot det bra. Jag vet egentligen inte vad jag ville få ut av att skriva det här men bloggen är ju som min dagbok och det känns väldigt skönt att få ha skrivit av sig och ventilerat och kanske viktigt att visa att allt inte alltid är ’‘fina stickade tröjor inför hösten och godaste acai bowlen i Stockholm’’. Så, nu har jag läst om den här texten tvåhundrasjuttioelva gånger, ett djupt andetag och sen PUBLICERA.Godnatt!